ÄNGSLIG SJÄL

Jag har så långt jag kan minnas alltid varit en sån ängslig, orolig själ som funderar och grubblar, ältar och oroar sig. Jag hoppas för varje år jag fyller att det ska försvinna, eller åtminstone mildra sig lite, att jag ska bli äldre och klokare och mindre bekymrad. Att jag ska kunna acceptera att jag blev som jag blev, sänka kraven och bli en mer....relaxed och inte ta allt på så blodigt allvar.
Mina höga krav och mitt eviga grubbel och överanalyserande av mig själv och allt omkring mig är min värsta fiende och jag fokuserar så lätt på fel saker. på allt jag inte är men borde vara i stället för det fina med just det som trots allt är jag.
Man borde vara så jäkla framåt och social och babblig och skämtsam och glad och obekymrad och mogen och stabil och avslappnad och stark och ha så mycket självförtroende och STÅ PÅ SIG och allt sånt som anses vara "goda egenskaper", jisses, hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste "ta för mig mer" och "tuffa till mig". just idag (och många dagar därtill) kände jag mig hur som helst som motsatsen till precis alla dessa saker.

Så nu sitter jag här med min godispåse och grubblar lite till. när ska ängslan försvinna undrar jag? eller är vissa födda mer ängsliga och självkritiska än andra? hade jag varit född för längelängesen hade jag definitivt varit  den som räddade flocken genom att ständigt vara på helspänn, alltid redo att fly. tyvärr är dessa egenskaper inte så värdefulla i nutid. lite surt.

Åhååå skulle kunna skriva en hel bok om detta. minst. EN ÄNGSLIG SJÄLS SAMLADE GRUBBEL skulle den heta. fast den boken är förståss redan skriven och kallas min dagbok. haha. nej hörrni detta blev ett deppigt inlägg, men livet är ju inte bara sol och gröna ängar, det är ju mycket mer än så. faktiskt. i alla fall i min värld.

Men som min älskade Lajcha-vän påminde mig om; man får känna sig trist och tråkig emellanåt men huvudsaken är att hålla sams med sig själv och acceptera att man kanske inte blev stöpt i den där perfekta människoformen men att livet formar en och gör en till den man är. perfekt på sitt eget vis.

Orkar ni fortfarande läsa?
Det positiva är i alla fall att jag numera vet att dessa tankar och känslor alltid blir extra starka med nya människor och situationer när jag känner att jag måste "prestera" eller övertyga andra om att jag besitter alla positiva egenskaper som man "ska" ha. inte konstigt att jag blir utmattad, speciellt eftersom jag aldrig tycker att jag riktigt lyckas.
så när ska jag då bara ge upp och sluta jaga allt jag tycker att jag borde vara? det återstå att se. kanske krävs det ytterligare några år till på nacken, kanske är det bara att bestämma sig?
Inte vet jag, men nu ska jag i alla fall försöka lägga grubblet åt sidan för ikväll och vara snäll mot mig själv, ta en lång varm dusch, tända ljus och mysa. det brukar liksom hjälpa.

Puss och kram på er från grubbelsjälen :)