- Hallå hallåååå, du där! ja du! kom hit!

Nån ropar på mig från en sportbil av nåt slag. silvrig. säkert dyr.
Jag går närmre och ser ett välbekand ansikte. nämen det va som tusan!
allas våran Bert Karlsson!

- Kalmar teater, vart ligger det?

Stackars Bert. av alla människor lyckas han hitta den mest förvirrade lilla själen av alla. men det kunde jag ju för allt i världen inte avslöja. jag menar, det är ju ändå Bert.
tänk om han skulle på nån häftig audition. tänk att om jag bara verkade tillräckligt cool och världsvan skulle han böna och be för att få göra mig till stjärna.
det gjorde han inte.

Så fort jag fått ur mig rakt fram, sen vänster vid hamnen tröck han gasen i botten och försvann i silverbilen med min stjärnkarriär och ett vrål.

Jorå Michaela, sjuksköterska är faktiskt nästan lika bra.

.

Det är varmt hos mig idag!

.

Woooow är det våren som är påväg tro???

.

VARFÖR blir det alltid såhär?!

MegaVärstaFeta-tentan är på fredag och här sitter jag och bläddrar igenom ton av anteckningar och böcker och tänker att "jahaaa nu förstår jag vad dem menade med att det inte går att sitta två dagar innan tentan och tro att det går att trycka in allt på en gång...".

Nu förstår jag det. Två dagar innan tentan. Bra Michaela. bra.

Nån mer som vill vara med och leka min favoritlek, vem-kan-banka-in-mest-i-huvudet-på-kortast-möjliga-tid?

Nej nu snackar vi seriös pluggning. jag ska börja med att komma på ramsor över alla hjärnans kranialnerver och blodkärl kors och tvärs på latin...nu jäklar..

...nu är det bara hjärntvätt som gäller. Allt hopp till post-it lapparna!

Idag gjorde jag en högst intressant iakttagelse.
En man med välfylld systemetkasse stapplar in på bibblan. myser ner sig vid ett bord med en tidning och och, neeeej han ska väl inte? jorå, han korkar upp.
bara så där. helt normalt. inga konstigheter alls.

han drack. jag kikade storögt på från min sida av bokhyllan. han svepte sina öl. jäklar tänkte jag.
HUR kan ingen ha berättat det här för mig?!
Det är ju precis såna här regler dem borde skylta mer med.

Jag ringde min kära mamma idag. hon var på promenad. ute på isen. ensam. utan så mycket som en isdubbe i sällskap.

- Men är det verkligen så bra att gå omkring ensam på isen när det töar mamma?
- Njae, men man måste ju leva lite farligt ibland också eller hur?

- Ja jo kanske, men du har väl isdubbar med dig?
- Isdubbar? nej nej, jag har en färgglad halsduk att slänga upp! så det syns på långt håll vart jag ramlat i menar jag.

- Aha men det låter ju jätte... fiffigt. du har en halsduk, åh. vad lugn jag blir.
- Gud nu börjar det knaka! Michaela nu är jag rädd! jag är mitt ute på sjön, vad ska jag göra?

- Herre gud mamma vad ska jag göra? springa in mot land känns väl som prio ett? eller springa kanske inte är så bra förresten? Grips inte av panik, långa djupa andetag. andas.

- det finns ingen tid, nu knakar det verkligen jättemycket. jag får panik! måste lägga på! Ahhh det sipprar upp vatten överallt!! jag skickar ett mess senare. om jag överlever!
- Mamma du....
- klick -
....skrämmer mig...

Mina söndagar brukar allt för ofta bestå av dunkande huvud och ett omättligt sömnbehov. så brukar det vara. och så kunde det mycket väl ha varit idag också.
Istället gick jag upp innan solen gått ner och upptäckte till min stora förtjusning att den verkligen var just uppe! Hallelulja!
Jag öppnade upp fönstret på vid gavel och stod en stund och kände solen lysa in.
Har man levt i en dimstad utan minsta gnutta solljus i en vecka är det sann lycka.

En dag som denna finns det inget vackrare än att sitta nere vid slottet och se ut över det glittrande vattnet. så det var precis vad jag gjorde. med solen i ögonen. och bara njöt.
nästan så att det värmde lite. om man verkligen ansträngde sig för att känna efter.

I nästan tre veckors tid har jag vandrat runt i koma. sovit sovit sovit. varit okontaktbar och liksom haft som en tjock fet mur mellan mig och omvärlden. I tre veckor har jag pendlat mellan att sova, sova på föreläsningen, sova middag, sova eftermiddag för att till slut äntligen få gå och lägga mig och sova för natten. varierande. verkligen. extremt rolig människa att umgås med.

Nu när jag äntligen fått läkartid och skrivit ner symptomen på alla mina krämpor är det nästan som att dem aldrig existerat.
det är som att någon plötsligt tänt ljuset i tunneln, tystat bruset i öronen, stillat mitt snurriga, dunkande huvud och väckt mig från dem döda. zombin lever! jag gör verkligen det.

- Micha, vad har hänt? Du är liksom närvarande igen! titta! du reagerar till och med på tilltal!!

Ja jag antar att dvalaperioden är över för den här gången.

.

Våran lärare låter exakt som Ola. ni vet. gissa-bajset-Ola. det är så på pricken likt att när jag "ibland" blundar till på föreläsningen får för mig att jag somnat framför tvn.
vissa ord är jag riktigt farcinerad över hur han rent fysiskt får till. R:en liksom försvinner ner i halsen nånstans och får ett, för mig, helt nytt läte.
det är då jag biter mig i läppen. riktigt riktigt hårt.

En del ord måste dessutom prompt uttalas i falsett. tydligen. hysteriskt roligt en trött eftermiddag som denna. speciellt när ett av dessa ord är cortex, och hela föreläsningen handlar om just cortex och hjärnans uppbyggnad.
till slut är allt jag hör: cortex, cortex, cortex, om och om igen. i falsett. utan R.
Min läpp är totalt sönderbiten vi det här laget.

Nja det kanske inte vore så dumt, komiskt om inte annat.
.

Det här händer inte ofta, men ibland känner jag mig faktiskt äldre än vad jag är. Ibland är vi som en liten trio gummor som dricker te och diskuterar väder och jämför krämpor.
Jag stickar frenetiskt. Anna sitter med håret i rullar och väntar på att permanenten ska bli klar medan Therese sitter med pläden uppdragen över knäna och klagar på kylan och den hemska lukten. ur högtalarna spelar underbara Neil Young.
Det gäller att ha kontrast. stickning i veckorna och allt annat än stickning på helgerna.

Hemtjänsten all over again.

.