Julafton 24 December 2017 - ETT NYTT LIV I MAGEN

Jag är alltså GRAVID igen. jag måste nypa mig i armen hela tiden.
När Juni tagits ifrån mig tog det tid för kroppen att förstå. veckor efter kunde jag vakna på morgonen med båda händerna på magen, kännandes efter sparkar.
det var som ett extra slag i ansiktet varje gång jag med ett ryck tog bort händerna och påmindes om det tomma mörker som var det enda som fanns kvar där inne.
dumma kropp när ska du fatta, det är inget liv där längre, allt är över och dött kan du bara fatta det.

Jag hade så svårt att se hur något någonsin skulle kunna spira där inne igen. inne i min utmärglade, energilösa, trötta och genomsorgsna kropp igen.

även fast det från väldigt tidigt var den tanke som starkt kom till mig. redan innan förslossningen kände jag så starkt att allt jag ville var att få ha en frisk graviditet igen, en frisk bebis i min mage. den känslan var så stark. mycket starkare än rädslan över att behöva genomgå samma sak igen.
den viljan. längtan. att det här skulle inte få vara slutet. jag ville välja livet igen. men skulle det gå?

Jag försökte tänka att det kommer när det kommer, när tiden är rätt och min kropp och själ är redo så kommer det. men i smyg kände jag mig så rädd, rädd för att våra chanser nu var brända, att det här bara var början på fler motgångar.


Men livet återvände.
Den 18:e december, knappt 3 månader efter förlusten av Juni fick vi veta att ett nytt liv redan slagit rot några veckor tidigare. jag har nog aldrig känt mig så frisk och full av liv som då. som att blodet färgades rött i ådrorna igen och ljuset jagade bort allt mörker i kroppen. tacksamheten fyller hela mitt hjärta.



Livet är så lustigt. fantastiskt och fruktansvärt om vartannat. men just nu så fullkomligt magiskt.
som den bästa gåvan livet kunde ge.
För knappt tre månader sen var jag så långt ner på botten att varje andetag kändes svårt att ta, jag visste knappt om jag skulle överleva och nu det här? jag kan knappt tro att man får vara såhär lycklig? kan livet vara såhär fantastiskt? tänk att just jag skulle få bli så lyckligt lottad.
jag får nypa mig i armen.
det är så magiskt. och jag njuter varje minut som jag får vara gravid. jag är så smärtsamt medveten om allt som kan gå fel så varje frisk, normal och bra stund känns extra viktig att ta till vara och njuta av. man vet aldrig när det ändras. men jag vägrar låta oron äta upp glädjen. inte den här gången. jag ska våga låta glädjen, pirret och lyckan ta plats, för det är vi värda!
jag vill bara skrika ut till hela världen!
JAG LEVER IGEN!
jag dog inte av sorg, det låter kanske konstigt men det kändes verkligen som att en del av min mage fysiskt dog, släcktes ner och inte längre fanns, för den tillhörde ju Juni, och det var som att hon tog med sig den delen av mig när hon försvann.

Tänk, att du lilla Pyre där inne är något helt nytt. en helt ny hopblandning av tobbe och mig. helt ovetandes om den enorma sorg vi precis gått igenom så kämpar du på där inne och gör precis det du ska.
Livet är så stort! och kroppen helt fantastiskt. den vägrar liksom ge sig.

Måndag den 18 december 2017

Jag mådde så fruktansvärt illa inatt, låg bara och vände och vred mig och tänkte att snart spyr jag. Jag har väl fått en släng av magsjukan som Tobbe och Smilla haft.
Usch, är det det? eller.... nej det kan inte vara nåt annat.
framåt morgonen slumrade jag till, drömde en så verklig dröm om att jag tog ett gravtest, som var positivt! nästan i sömnen gick jag sen upp när väckarklockan ringt, tänkte att antagligen är jag magsjuk och måste sjukskriva mig från jobbet, men den där drömmen....jag tar ett gravtest för säkerhetsskull så kan jag i allafall utesluta det.

Nästan på direkten dök två streck upp.



jag kollade på instruktionerna sen på testet, på instruktionerna och tillbaka till testet, flera gånger om, jo, tamigtusan det ÄR så. tårarna bara böljade och åter böljade medan jag såg mig i spegeln och lös i hela ansiktet. sprang ut till köksfönstret och såg upp mot himlen och fick fram TACK JUNI, tack tack tack tack. herre herre gud. tack universum. tack tack tack tack.

hela dagen är ett töcken, men ändå så glasklar. jag svävade på moln, det går inte att beskriva på något annat sätt. det var som små lyckobubblor bubblade i varje blodkärl. jag kände mig självlysande. livet har återvänt. i mitt sorgliga tomma mörker i magen spirar ett nytt liv och skapar nytt ljus.
att min sorgliga kropp åter kan få känna hopp och tro och bli hem åt nånting helt nytt.
det är så stort. det är ren och skär magi. en lycka så hög att det bara bubblar i hela mig. Jag lever! i allra högsta grad lever jag! min kropp blev inte förstörd av all sorg och död och saknad, den lever!
det största har hänt, igen!

magbild i vecka 3+2 - så lycklig!

Sent på kvällen var vi alla äntligen hemma igen och jag fick berätta det största man kan berätta för någon, vi ska ha barn, du ska bli pappa igen!