MITT TILLSTÅND JUST NU KUNDE INTE BESKRIVAS BÄTTRE:

exakt så är det. jag har de senaste veckan hamnat i nån slags komaliknande trötthet. bara lufsar runt på jobbet med en toffs på huvudet och vet knappt vilken dag det är. 
känns ju dock som en ganska okej anledning att få vara trött för, jag bygger ju en liten människa! lite kaxigt kanske. men sant :-)
och OBS! världens bästa lilla människa till och med. om vi nu ska vara noga. Tänk att den lilla personen som kommer att vara med mig för resten av livet och som jag förhoppningsvis kommer att få följa och se växa upp och lära sig gå och börja skolan och gifta sig och ÄLSKA SÖNDER SÅ ATT HJÄRTAT VRIDER SIG FÖR RESTEN AV MITT LIV nu finns här alldeles alldeles under huden på mig. min dotter. och att hon om drygt 4 månader är här! hos oss! för alltid får vi hoppas!
Tänk att något så stort kan vara så nära men ändå (så) långt bort.



Och appro på det här med trötthetskoma så kommer ju detta inte heeeelt otajmat får man ju ändå säga:








På lördag sticker vi till Mallis jag och Tobben *hurra* på en sista resa utan barn (nåja, visst är hon med men än är hon ju i tryggt förvar och har inte mycket att säga till om hehe). Känns ganska högtidigt faktiskt, tänk alla resor vi gjort, alla härliga stunder och magiska platser, det är på dom jag skapat många av mina absoluta favoritminnen. 

Det ska bli så omäkta skönt att bara ligga i en solstol och surpla svalkande drinkar, äta ohämmat och bara vara med den bästa jag vet i en hel vecka i sträck långt bort ifrån gråa tunnelbanestationer och låta blicken vila på dessa vyer i stället. 
Ahhhhh.
Kan inte heller låta bli att tänka på hur nästa resa blir....den första som en liten familj! Åh :´) Det känns ju helt klart som att även framtiden har en hel del oslagbara minnen i görningen för oss < 3