Om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig.

 Alltså. Älskade Winnerbäck. Det var liksom magi på hög nivå när hans ljuva stämma ljöd mellan stenväggarna i slottsruinen till vindens virvel. Jag växlade mellan att storle och klappa och att befinna mig på gränsen till att böla, så mycket känslor. Den där karln alltså, han är makalös.
 Älskar när han lite förläget säger i micken att han inte är så mycket för att prata, att han hellre skriver låtar, att det är hans grej. fantastiskt! älskar liksom hela hans uppenbarelse och min vemodiga och eländiga sida slår frivolter inom mig osv.

Skulle kunna lovorda denna man i all evighet men jag tror ni fattar grejen va?