....och alla eviga inflyttningsfester som aldrig tog slut, bara för att det var så roligt att bo så nära varandra och få springa runt i korridorerna i vårat eget lustiga hus med oupptäckta vrår och trappor och dörrar överallt som bara måste utforskas. lite kollokänsla var det allt. som att vi var en stor familj.
Och alla filmkvällar. och kräftskivan. och födelsedagskalasen och hissen som var så stor att det gick att gömma hela festen i den när störningsjouren kom och takterassen där man kunde stå och se ut över vattnet och kika på stjärnorna och filosofera sig bort. och lussebaket som slutade i mjölkrig, alla söndehoppade soffor och öppna dörrar, och hyresvärden som försökte hålla ordning på oss och så alla rykten om att gamlingarna som bodde där innan oss spökade runt i korridorerna som vi nu sprang och spillde vin i. Brandalarmet som tvingade ut oss när som helst på dygnets 24-timmar, i allafall de 20 första gångerna. och brandbilarna som körde i skyttetrafik bara för att konstatera att det var någon som kokat vatten. Första snön när alla sprang ut i lyckorus och började göra snöänglar mitt i natten och lekplatsen som blev den givna efterfestplatsen.
Hela livet var verkligen en fest.
Det var tider det.
"Men det är det fortfarande", påminnde mig min kära sambo mig om, "med eller utan lyan i Edsberg". det var liksom bara startskottet.
Partyhissen
Ja, det är sant, ingen fest utan en rejäl förfest.
Har ni fest eller?
Skååååål!
Kvällens födelsedagsbarn
.
Det verkade som en väldigt bra idé att kollade in
byggnationen av dagiset under oss. enda tills larmet gick.
Finmiddag med långbord.
Korridorsfix a la 5:e våningen.
510:an forever!
.
nååååh... fäller en tår <<-- obs lyckotår! ;)
SvaraRadera