Please Miss Postman

Det sista jag kommer ihåg är att dom röda digitalsiffrorna lös 04.22 i mörkret när jag låg och funderade på vilket som var bäst, försöka få 2 timmars sömn eller att gå upp och göra lite improviserad yoga, dricka te, skriva en dikt eller något annat kreativt.
någonstans mitt i allt tänkande blev allt äntligen svart.

Spöregn, måndagmorgon, reklam och noll i både sömn och motivation.
jag vill inte, vill inte, vill inte.
Men hur skulle det se ut om folket inte fick sin efterlängtade reklam?
jag vågar knappt tänka tanken.

.

.

.

.

Folk är alltför vänliga.

.

Då biter jag mig lite i läppen, höjer volymen och intalar mig att jag inte alls gick upp i onödan imorse.

.