Mina 5 veckor på posten har bara börjat. med dagliga utflykter bland betonghöghus och kvava trappuppgångar. jag hade glömt hur jobbigt det är, hur totalt uttröttad man blir av att springa och konka och släpa och böka och ha sig.

man blir trött. för att inte tala om svettig.

Mina veckor har bara börjat och redan är mina ben nästintill stelopererade av träningsvärk och idag hände det jag fruktat. Jag stötte på en av alla minst sagt underliga människor på Malmvägen. en rödsprängd aggressiv, påtänd kille jagade ner mig i trapphuset genom 9-våningshuset och stog och skrek efter mig.

jag dundrade nerför trapporna, livrädd, vettskrämd och blev sen stående där i det stinkande trapphuset alldeles skakig med hjärtat i halsgropen och undrade om han skulle komma efter mig eller ta hissen ner och stå och vänta på mig vid utgången. jag kände mig totalt fångad och huvudet var alldeles tomt. jag fumlade med mobilen och undrade vem jag skulle ringa. Mamma? Therese? Lisa? Tobbe? Chefen? nej, vad skulle dom göra?

ingen kunde rädda mig! Paniik.

På helspänn och skakiga ben smög jag sen ut från det äckliga trapphuset så tyst jag kunde och kastade mig på min gule vän mot postens trygga väggar. bort bort från knarkare och psykfall.

Mot posten cykel, mooot posten!