0925

Ett år har gått. 
Ett år av mer sorg och djup smärta än jag någonsin tidigare upplevt. Ett år sen det svåraste farvälet jag någonsin behövt ta, att släppa taget om din lilla lilla hand. 
Att lämna dig och själv gå vidare.
Samtidigt ett år av så oändligt mycket kärlek, tacksamhet och lycka. Över en ny graviditet. En ny chans. Ja över livet!
Ett år. Helt ofattbart. mycket känns såhär efteråt som en overklig dimma. andra saker är fortfarande helt smärtsamt glasklara. Fortfarande bränner det inombords av sorg och ilska när jag tänker på att vi aldrig fick en chans tillsammans. Att det inte fanns något vi kunde göra. Att du inte fick vara frisk utan togs ifrån oss.
Den känslan får jag lära mig att leva med för resten av mitt liv.
Jag kommer aldrig att glömma. Men att jag nu, ett år senare, sitter med den mest ljuvliga lilla 2-veckors bebisen i min famn och att hon är frisk! och lever! och mår bra! Att vi faktiskt kom i mål tillslut! Det är bara...för stort att ens ta in just nu.
Livet alltså. så lite vi vet. så lite vi kan kontrollera. djupa dalar och magiska toppar, och allt därimellan.