DEN STORA NEDRÄKNINGEN

Nu har jag exakt 3 dagar till att stå ut på jobbet sen behöver jag aldrig mer sätta min fot i Jakan nånsin igen. det är nåt visst med det stället, som att det ligger en tjock svart förbannelse över allt och nu är vi 4 stycken som sagt upp oss på kort tid, så nånting är ju uppenbarligen väldigt fel.

Att varje dag få jobba i en stank av avlopp och urin, ha vatten som droppar från taket ovanför sig med diverse hinkar utspridda i hela lokalen som lösning och få TEJPA fast golvet som hela tiden släpper och dessutom konstant få svara på frågor kring detta av missnöjda kunder är ändå inte det stora, det som får en att tappa hoppet.
Nej nej, om det ändå vore så väl.

Jag är så överjävligt trött på att dagligen bli utskälld för saker jag inte har en chans att påverka, ta skit och stå där som en svamp och bara bita ihop när man egentligen vill skrika rakt ut. trött på att sitta på bussen hem och nästan skaka av ilska efter allt man tagit emot hela dagen och känna att man håller på att sprängas. 
trött på folks suckar och blängande blickar när man springer runt som en vanvetting och samtidigt ska kolla är dosen rätt, går dom här medicinerna ihop och smattra upp rådgivning på löpande band, vilket är vår skyldighet, och sen försöka hinna med ett leende och ha en trevlig dag för att inte riskera att få en boll i dålig-service-facket som räknas vid dagens slut.
Vi är ingen snabbkassa på Ica som många vekar tro, vi har en hel massa lagar och regler och ansvar och krav att följa, och man går alltid med en klump i magen, rädd för att göra fel någonstans, rädd för nästa utskällning eller värre, av kunder eller chefer.
Jag är så trött på att alltid vara glad och trevlig hur vidriga folk än är mot en. för det är dom. trött på ständiga öppentider och extrema scheman där man hurrar högt om man nångång råkar få vara ledig hela TVÅ dagar i rad. typ en gång per månad.

Jag är så glad. glad och förbaskat lättad över att snart kunna räkna timmarna.....