19:e december

Idag var vi åter på Karolinska. det var dags för vårt sista möte med vår underbara kurator som vi tillsammans gått till under hela hösten. när vi satt i väntrummet intill fostermedicin sa jag till Tobbe att vi måste ha varit i dessa lokaler säkert 20 gånger nu, om inte ännu fler.
det är så mycket hemskheter kopplat till det här stället, det är som att känslorna fastnat i korridorerna, i väggarna, och ser på mig som onda tavlor när jag går förbi.
jag ryser när jag snuddar vid dom där känslorna och vilket helvete som väntade oss.
och känner samtidigt sån otroligt stor tacksamhet över att vi inte är mitt i det där längre, att det ligger bakom oss och att tiden går. att vi tog oss igenom.

När kuratorn berömde oss för hur långt vi kommit och vilket otroligt jobb vi gjort grät jag så himla mycket. för jag känner att det är sant. sorgearbete ÄR verkligen ett hårt arbete. den river och sliter och kräver sin plats. och det är ens jobb att ge den den platsen och våga vara i det.
våga möta den där känslan som får en att tappa andan och inte trycka undan den. inte ständigt sysselsätta sig med annat för att fly, för då kommer den tillbaka. den tar sig olika uttryck tills man förstår att den inte tänker försvinna.
det hände mig.
Jag var sjukskriven en vecka efter förlossningen. EN vecka. hela jag var ett öppet sår. jag hade inget filter, inget skydd över huvudtaget, tårarna bara rann okontrollerat och det var nästan omöjligt att koncentrera sig på jobbet. jag kände mig så ensam för alla såg hur dåligt jag mådde men ingen vågade fråga och frågade någon så bara bröt jag ihop ännu mer.
det var vidriga veckor som gick ut på att bita sig i läppen, stirra in i datorn och tvinga tankarna på annat och försöka blinka bort alla tårar. 
Efter knappt två månader kom det första synbortfallet.
jag satt i bilen påväg hem en fredagseftermiddag, jag hade varit så ofantligt trött hela dagen och kände det som att någon i smyg lagt på en extra dag den här veckan för att den varit så orimligt lång. plötsligt dyker en rund ljusprisma upp på synfältet. den liksom bubblar och vägrar försvinna.
den växer och växer och jag fattar ingenting. till slut täcker den hela vänster synfält och jag får fokusera på linjerna längs körfältet för att hålla mig kvar på vägen. livsfarligt och jag borde såklart ha stannat, men jag fattade absolut ingenting av vad som hände, tänkte bara att jag måste hämta Smilla.
mina händer domnade och hela armarna kändes overkliga, jag ringde mamma och bara sluddrade och tänkte att nu har jag fått en stroke.
två dagar senare hände samma sak igen. och sen igen. och igen.

Då blev jag sjukskriven i två veckor av en läkare som förklarade att sorgen tar sina vägar för att få oss att förstå. efter all psykisk och fysisk stress min kropp varit igenom så är det inte konstigt. den behöver fokusera på lugn och ro och att få läka.

Det var ovärderligt. när alla tankar på dåligt samvete över jobbet och att jag kanske borde klarat det här bättre lagts åt sidan så gjorde jag just det jag behövde. 
jag skapade en lugn plats att bara låta sorgen få breda ut sig. varje dag när jag lämnat smilla på förskolan gick jag hem och tände massa ljus, bredde ut yogamattan och tog fram skrivblocket. jag gick till bibblan och lånade böcker om sorg och om barn som dör. jag läste och grät och skrev och mediterade. pratade länge i telefonen med min bästa vän som känner mig utan och innan. tänkte på livet. allt detta gjorde något med mig. det var helt ovärderlig tid.

Det var som att det där öppna såret fick en liten skorpa på sig och inte längre akut-blödde. Jag hoppas att skorpan en dag blir till ett ärr på huden som jag stolt kommer bära med mig resten av livet. kunna se på och minnas. minnas att jag tog mig igenom. och tänka på den lilla skyddsängel vår familj har där uppe uppe i himlen. hon vakar över oss.

vår älskade lilla Juni.

Jag tänker på alla tårar som fallit nedför mina kinder det här halvåret. Hur sjutton det ens kan produceras så mycket tårar. alla gånger jag stått i duschen, hulkandes medan vattnet dämpat ljudet. alla bilturer till och från jobbet när tårarna runnit så okontrollerat att jag knappt sett vägen framför mig. 
vaknat gråtande på nätterna. suttit på bussen hem från sjukhuset, gråtande. i lekparken. i mataffären. mitt på öppen gata för att känslorna gjort för ont för att kontrollera.
hur mycket ilska som bränt inombords över att vi råkade ut för det här.
saknaden. den otroliga saknaden och tomheten.

Livet.
Hur mycket jag uppskattar dom dagar jag vaknar utan ångest i bröstet. hur det kan gå minuter, ibland timmar utan att jag tänker på allt som hänt. dagarna då jag kan fylla lungorna med lugna andetag. Tacksamheten över allt det där som man innan tog för givet. att inte känna det som att någon skär med kniv inombords.

När jag tänker på var vi befann oss för ett halvår sen mår jag nästan illa. tänk vad dom där två strecken på stickan skulle komma att betyda. hur dom där två strecken förändrade våra liv för all framtid på värsta tänkbara sätt. hur kan något som börjar med två små streck bli så enormt stort och lämna ett sånt fruktansvärt hål efter sig.

Lilla Juni. jag tittade på det svartvita kortet av dig häromdagen, det som sjukhuset skickat till oss. Hur du ligger nerbäddad med din lilla filt och vita kanin. så liten och oskyldig. 
Där och då tog ditt lilla liv slut. du fick somna in. mitt sista minne av dig.
Jag är så stolt över hur vi ändå kämpade på så länge, du och jag. trots att allt var emot oss från dag 1 så vägrade vi ge upp. 
Du ville så gärna leva.
Och jag ville så gärna rädda dig.
Den viljan var så stark.
Men det räckte inte till,
och vi blev till slut tvungna att skiljas åt.


För två veckor sen var vi och tände ljus för dig i minneslunden.
Det var så vackert och helt fruktansvärt på samma gång.
Jag fick samla all min styrka för att ens gå in på kyrkogården, jag letade men ingen plats kändes bra nog för dig.
För ingen plats ÄR bra nog. du skulle ligga i min mage nu i varmt tryggt förvar, allt annat är bara fel.
Till slut hittade vi en plats under en gran där stammarna bildade ett kors. det fick bli din plats. vi gjorde den så fin vi kunde.
Jag hoppas att all vår kärlek på något sätt når upp till dig, att du inte är ensam. 
Att du känner hur jag saknar dig....

Det är som att en kraft kommer från ingenstans och plötsligt drar ner mig under ytan.
Från ingenstans blossar den där fruktansvärda smärtan upp river upp alla öppna sår. plötsligt är man där igen, ligger där på badrumsgolvet i ett oändligt mörker med en bebis i magen som sparkar men snart kommer dö. ångesten. rädslan. sorgen. den där läskiga, bottenlösa känslan. plötsligt är det som att ingen tid har gått. allt blir lika levande som då. tårarna rinner lika hejdlöst. jag tappar andan. tar mig för bröstet och kippar. 
Du togs ifrån mig.
Du togs ifrån mig och du kommer aldrig tillbaka.
Fan i helvetes jävla liv, du tog henne ifrån mig. Hur kunde du?!
Hur kunde du ta henne ifrån mig?! Jag var hennes mamma, hon skulle vara med mig.

Jag undrar om jag nånsin kommer kunna förlåta.


Jag försöka leva på som vanligt. gå upp på morgonen. jobba. göra sånt jag mår bra av.
men hela tiden med den där känslan av att ingenting är som det ska. det var inte såhär livet skulle vara nu. jag kan nästan fysiskt känna hur en del av magtrakten släckts ner och dött. den där tomheten inuti är där hela tiden. jag ser folk leva sina liv som vanligt, prata om alldagliga saker, vissa dagar är det skönt att se att det finns kvar, andra får jag panik och måste bort.
jag är så långt ifrån allt det där vanliga, normala.
jag försöker orientera mig fram. tillåta alla känslor. jag vill så gärna läka.

mycket av det där alldagliga har tappat sin mening. annat har fått all mening, Smilla, Tobbe. tiden tillsammans. med er är jag stark och trygg. med er mår jag bra. 
Ni är min styrka och kraft när min egen tagit slut. 
Kärleken till er övervinner verkligen allt.

Jag försöker lära mig simma genom vågorna,
leva med sorgen
ibland lyckas jag,
andra dras jag ner under ytan, långt. 
Det får ta sin tid.
Allt nytt tar sin tid.
Och den här enorma sorgen är fortfarande nåt nytt för mig.

Jag ser hjärtan överallt nu för tiden. i asfalten, på träden, i himlen och på marken. det är löv och stenar och vatten.

Det är hjärtan överallt. Jag ler inom mig varje gång, alla dessa små tecken. Allt kommer att bli bra.

Min tid kommer. 

Min tid kommer.

Jag vaknar fortfarande varje morgon med båda händerna på magen.
Det är som att kroppen inte fattat att det inte är någonting där inne längre. att det är slut. över. Det finns inget hjärta som slår. inga sparkar. inga rörelser. inget hopp. bara ett tomt mörker.
men kroppen vill så gärna fortsätts tro.

Du lämnade ett hål både inuti mig och in i framtiden. av allt som skulle bli.

Plötsligt flashar bilder förbi som onda blixtrar framför ögonen, hur jag håller två små tjejer i varsin hand. hur ni skulle ha lekt. hur jag får upp ett levande barn på bröstet. första mötet er emellan. hur lika ni säkert hade varit. ja allt. allt som togs ifrån oss. allt som skulle ha blivit.

sen. jag ser mig själv utifrån, hur jag håller dig i mina armar. hur jag stoppar om din lilla kropp för första och sista gången, viskar att "nu är du fri min lilla flicka" och hur dom tar med dig ut...
hur du sen är borta, för alltid borta.


ibland slungas jag tillbaka till ett visst specifikt ögonblick, som när en av alla specialistläkare letade med ultraljuds-mojängen för att se om du kunde öppna och stänga dina små händer, det skulle vara ett bra tecken. hur du envist knep ihop dom små nävarna länge medan jag höll andan, för att sen, till slut, spreta med dina perfekta små fingrar. jag minns hur jag log med hela ansiktet, klämde tobbes hand och andades ut för en sekund.
det var ett bra tecken.

Alla gånger vi på liknande sätt kastades mellan denna hoppfullhet och befaran om det värsta.
hur livrädd jag var.

ångesten när jag på sista ultraljudet såg hur stor du blivit, hur smärtsamt det var att tänka att du kanske inte skulle få leva så länge till. du som sparkade där alldeles innanför huden på mig. hur skulle jag kunna göra mig av med dig om det skulle visa sig att du inte var frisk?
Den tanken var så oerhört smärtsam in i det sista.


Alla gånger vi åkte till sjukhuset och gick igenom den där helvetes långa ångestkorridoren med skyltarna till fostermedicin. bara ordet fick mig att rysa och må illa. jag minns hur väggarna krympte mot mig för varje steg och hur svårt det var att andas. hur jag försökte hålla ihop det i väntrummet medan tårarna stilla rann och jag desperat tryckte min lilla lyckosten och undrade vad dom skulle hitta den här gången. bad till högre makter att det inte skulle bli nåt mer.

Barn med trisomi 18 eller andra kromosomavvikelser har ofta missbildningar på bland annat hjärtat varpå en läkare gjorde en noggrann genomgång av ditt lilla hjärta i vecka 17. Skärmen färgades med gult och rött och visade exakt hur blodet pumpades in och ut. efter en lång genomgång tittade läkaren på oss och verkade tagen, förvånad. det här är ett väldigt starkt och friskt litet hjärta sa hon, man brukar inte kunna se det så grundligt så här tidigt, men det här syns väldigt tydligt, hjärtat är starkt.

Ditt hjärta ville så gärna leva.

sen. telefonsamtalet sent den där måndagskvällen. hur jag skrek till Tobbe att, vad fan säger dom?! Hur jag hörde trisomi 18 och skrek i panik, hur varje del av mig kollapsade, plötsligt var mardrömmen sann. upptryckt i ansiktet, jag och bara jag måste föda ut henne.
jag bara föll.

känslan av att allt var slut. mörkt, tomt, definitivt. avgrundssmärtan. den där krampen som gick genom varje cell i kroppen och hur jag bara skakade.
hur den psykiska smärtan kunde göra så oändligt mycket ondare än allt jag nånsin upplevt fysiskt. hur jag ville ge upp. bara bli liggande där på badrumsgolvet och aldrig mer resa mig igen. hur all kraft sakta sugits ur mig efter alla sömnlösa nätter, gnagande oro, konstanta blödningar och 6 veckors oändlig väntan. det fanns inget kvar att ta av mig.
hur jag till slut inte kände igen mitt eget ansikte i spegeln längre.
hur jag såg in i mina svullna ögon i spegeln och tänkte att jag blir aldrig densamma igen.
jag blir aldrig mer den samma efter det här.


Det är så mycket som går på repeat i hjärnan. jag vaknar om nätterna och ser ultraljudsbarnmorskans allvarliga ansikte framför mig när hon allvarsamt ser mig i ögonen och säger att nackspalten är "väldigt bred". jag glömmer aldrig uttrycket i hennes ansikte, tonen i hennes röst. där och då stannade tiden och allt slogs sönder. det var början till slutet, början på den grymmaste, mest overkliga tiden i mitt liv.
att vi hamnade i högrisk-gruppen. vi fick högsta sannolikhet, 1:2 på ALLA tre trisomier.
det händer bara andra.
men det hände oss.


Alla dessa minnen får mig att tappa andan och slungas tillbaka när dom väller över mig. Sorgen ligger fortfarande där alldeles på ytan, redo att bryta ut lite när som helst. men jag kommer att må bra igen. min kraft fylls sakta på. det börjar finnas dagar när mina ögon inte är röda av gråt längre.
Smilla och Tobbe får mig att skratta och må bra, alla vänner som stöttar, allt fint runt omkring finns fortfarande kvar.
Jag har lärt mig så mycket av dom här fruktansvärda månaderna.
När det var som tuffast och jag höll på att gå under av oro och väntan lärde jag mig att minska ner allt till ett andetag i taget, ett andetag till klarar man, det är allt som krävs. här och nu. ett andetag i taget. sakta in och sakta ut. det kommer en annan tid. det är vad det är och det blir vad det blir. vi vet inte någonting om framtiden. det är gemensamt för oss alla. vi har bara här. och. nu.
jag förstår det på riktigt nu.
det finns inte en mening med allt som händer, men allt är en erfarenhet. man växer och lär sig av sina motgångar. min värsta mardröm blev sann och jag tog mig på något sätt igenom det också.

Vi är så oändligt mycket starkare än vad vi tror.

EN VECKA SENARE

Den 25:e september.

Jag sov knappt den natten, tände alla mina ljus och mediterade och bad om kraft att orka gå igenom min värsta mardröm. vände och vred mig och mådde så illa av rädsla att jag nästan spydde när morgonen väl kom. Nu var det alltså dags. nu skulle allt komma till sin spets.
Jag ville bara trycka på stopp och slippa. fy fan för detta.

Tidigt tidigt klev vi in på Huddinge sjukhus och blev ledda in till rummet där allt alltså skulle ske. mina ben var som gelé under mig. det var det vidrigaste och kallaste rummet jag någonsin sett, kala vita väggar med bara en säng i mitten med en orange pläd. ett skåp att hänga våra saker i.
Fy i helvetes fan, jag mår illa, jag måste ut, ta mig ut ifrån det här rummet, jag stirrade på den där hårda kalla sängen där jag alltså skulle ligga och möta mitt öde....allt kändes bara så ovärdigt. 
och så oändligt bottenlöst sorgligt.

En barnmorska och en sjuksköterska skulle vara med oss hela dagen, dom förklarade hur allt skulle gå till, berättade om vilken smärtlindring jag kunde få och sa att dom fanns med enda fram till kl 18 om det behövdes. kl 18?! ja, en del stackare blir tyvärr kvar i flera dygn.
Fy fan. min dotter fyller 2 år imorgon och jag bara SKA vara hemma tills dess. imorgon ska vi fasen äta tårta och fira den bästa ungen i världen, då ska den här skiten vara över. Det bara är så.

Precis som under en vanlig förlossning skulle det vara bra att röra på sig och inte bara bli liggande i sängen, då kan förloppet ta ännu längre tid förklarade dom. 
- Bra, då tar jag första dosen tabletter och sen går vi ut och går fram till nästa.
jag kunde inte tänka mig nåt värre än att ligga i det klaustrofobiska rummet och bara vänta.
4 tabletter fick jag som sen skulle tas var tredje timme så länge det behövdes + alvedon och ipren. annan smärtlindring ville jag helst slippa så långt det nu gick. 

Jag kände nästan direkt en molande mensvärk ta fart, sen gick vi ut. Hand i hand gick vi ute bland alla vanliga människor som var påväg till jobb och skola, det var så skönt att mitt i allt se att världen där ute var som vanligt. att ingen såg vad vi gick igenom just där och då. att ingen såg hur trasig vår värld var.
Vi gick och gick och pratade om allt möjligt, hur livet ändrats sen den festliga tiden i Kalmar, vilka vägar livet kan ta. vi tror att vi kan kontrollera så mycket, men när livet drabbar en så står vi helt maktlösa.
 jag trodde aldrig aldrig, verkligen ALDRIG att vi skulle befinna oss här. föda ut ett dött foster efter en halv graviditet. sånt händer bara inte.

Kommer aldrig glömma den där svala friska luften som fyllde mina lungor under dom två timmar vi vandrade runt, den var så ren på något sätt och liksom hoppfull. det kommer att komma en tid även efter detta helvete.
Jag fick ondare och ondare i magen men tänkte att det här är bara början. sen plötsligt kände jag bara i hela kroppen att "jag MÅSTE tillbaka till den där sängen, NU":
Vi hann precis in i entrén så gick vattnet.
HERRE HERRE HERRE GUD, vilken jäkla känsla! splash! som på film! det bara rann om mig medan vi småsprang upp i trappan till rätt våningsplan.

Sköterskorna hade börjat undra vart vi tagit vägen och konstaterade direkt att det var vattnet som gått. sen blev allt väldigt intensivt på en gång. det var som en enda lång mega-stark värk utan pauser. 
Jag gick helt in i mig själv. bara satt i skräddare i sängen och andades, djupa långa andetag. 
Jag ville bara ha mörkt och tyst i rummet så att jag kunde fokusera på att slappna av och låta kroppen göra sitt, koppla bort hjärnan från kroppen, slappna av, slappna av, slappna av.

Trots den helvetiska värken så kände jag mig så trygg och lugn inombords. jag kände så starkt att någon höll ett vakande öga över mig, att jag skulle klara detta. Universum sände mig den kraft jag behövde för att ta mig igenom den här grymheten. det var som en ljusstråle med vitt ljus nådde min panna och däri var jag, kroppen kämpade på och gjorde sitt medan jag bara fokuserade på att vara i ljuset. sålänge jag var där klarade jag av smärtan.
Det låter helt sjukt flummigt, det hör jag ju själv. men för mig var det räddningen. 

Det är nånting med när man föder barn, man är så nära både livet och döden på nåt vis. det är som att alla murar runt en försvinner. man är så sårbar och stark på en och samma gång. jag har nog aldrig känt mig så nära mig själv som under mina två förlossningar.
Att man klarar den där omänskliga smärtan! all kraft man har går till att hantera den. bara att svara på tilltal eller flytta benet en centimeter känns som att bestiga ett berg.

Jag vet att dom var inne och frågade om jag ville ha smärtlindring men jag bara viftade bort dom. En städerska kom och knackade på och ville skura golven och jag ville bara skrika "skämtar du?! ser du vad jag går igenom här eller?!".
Är så glad att Tobbe känner mig så bra, han sa inte ett knyst, bara drog ner rullgardinerna och pillade mig lätt i håret och visade att han var där. Finaste och bästa stödet. en sån trygghet att ha någon som vet exakt vad man behöver när man inte kan kommunicera det själv.

1,5 timmar efter att vattnet gått var hon ute. Kl. 11.45 måndagen den 25:e september.

Finaste lilla lilla Juni. så liten och lätt, med allt på plats men ändå så ofärdigt. 
Jag kände mig så oerhört lätt precis efteråt. som att den där stora tunga orostyngden som vägt bly under dessa veckor försvann från mina axlar. Nu var hon fri.
All värk var borta. jag kunde röra mig igen. andas igen.

Sköterskorna tog med henne ut, tvättade och svepte in henne i filten vi hade med.

Jag bara tittade på tobbe och upprepade, nu är det över, nu är det över, nu har jag gjort det, nu är hon fri, nu är allt sjukt ute ur min kropp.

Sen fick vi en fin stund tillsammans, bara vi tre. jag höll min lilla lilla flicka i min famn. såg dom små fötterna som sparkat i mig, dom små fingrarna med dom minsta naglar jag nånsin sett. hon hade tobbes näsa och läppar. små små öron. slutna ögon. 
Du var så himla fin! Du hade byggts ihop så bra inuti mig trots allt, jag kände en sån stor stolthet, för oss var du perfekt i den stunden.

Jag trodde att just den ögonblicket skulle vara den svåraste av allt. att se henne. hålla. ta farväl... men jag kände så tydligt att hon fått det bra. hon slapp vara i min genom-sorgsna kropp längre. hon slapp kämpa. hon hade redan lämnat, det här som vi nu såg var verkligen bara hennes lilla lilla sjuka kropp. hennes själ hade redan flugit vidare och såg ner på oss i den stunden. sände ljus och sa åt oss att allt kommer bli bra, att hon har det bra.
Den känslan kommer jag bära med mig i mitt hjärta för alltid. vi gjorde allt vi kunde för dig vår älskade lilla ängel, vi släppte dig fri.
Jag hoppas så att vi ses igen, när livet vill oss väl.


Det var en helt absurd känsla att sen lämna henne ifrån sig, gå ut i fikarummet och hämta smörgås och dricka. ingen bricka med flagga i topp denna gång direkt.
Sen var det bara att åka hem. vi ville hem. ville lämna allt detta helvete bakom oss. slå igen dörren till allt vad kromosomavvikelser, trisomier, hög-riskgrupper och dåliga KUB-resultat har att göra.
Nu är vi klara med den där skiten. 
När vi gick ut från sjukhuset ut i höstsolen sa vi att nästa gång vi är på en förlossning ska det vara under lyckliga omständigheter, då ska vi fan också få ta med vår skatt hem. punkt. 
Det var ju det vi ville, och fortfarande vill. Nu måste det väl vända för oss.


Jag hoppas att vi kommer kunna se tillbaka på hela den här sommaren och hösten och tänka att det var det hemskaste som drabbat oss, men att vi tog oss igenom det och kom ut hela på andra sidan. att livet blir bra igen och att vi kommer få skratta och känna den där riktiga glädjen från magen igen, för jag minns knappt längre hur den känns.

Allt som händer är en erfarenhet och jag tror att du kom för att lära mig något Juni. att inte ta något för givet. att olyckor drabbar alla, förr eller senare i livet. att jag klarar mig. trots allt överlever man och jag är långt mycket starkare än jag visste om. även fast det känns som att man totalt kollapsar och aldrig mer kommer kunna stå på benen så finns den där kraften inom en som gör att man fortsätter framåt. man bara måste.
När min själ har fått läka kommer jag att se det.

Farväl min lilla ängel,
Farväl tills vi ses igen.

Imorgon har den här graviditeten kommit till sitt sorgliga slut. 
En halv graviditet av längtan, hopp, förtvivlan, kärlek, en fruktansvärd oro, illamående från morgon till kväll, blödningar, ännu mer oro tillsammans med en förtvivlat desperat vilja om att allt ändå ska sluta väl. allt hade varit värt det. DU hade varit värt allt. om bara vi fått en chans.
så många gånger den senaste tiden har jag sett upp mot himlen och desperat bett om ett mirakel, om något slags tecken på att allt ska gå bra. 
Allt känns så meningslöst nu.

Men aldrig att jag kommer ångra dig. du kommer alltid att vara vad min andra graviditet blev och den kan ingen ta ifrån oss. jag kommer aldrig glömma den tid du fanns i mig. hur dina sparkar kändes...lyckotårarna som rann när jag fick se ditt hjärta picka för första gången...

Lilla Juni, jag känner att du blir svagare där inne, du har varit så stilla hela dagen. Jag hoppas att du slipper lida, att du stilla gungas till ro av det enda ljud du känner till, mina hjärtslag. 

Det är så fruktansvärt fel att gå här hemma och packa ihop någon slags förlossningsväska, mjukiskläder och tandborste till mig, gosedjur och bebisfilt till dig. Men inga små kläder. inget babyskydd. för du kommer aldrig få följa med oss hem. I stället packar jag ner vårt avskedsbrev. Jag kommer aldrig förstå hur naturen kan vara såhär grym.


Jag tänker på alla som åker in till förlossningen och vet att dom ska få träffa sin bebis. och TA MED DEN HEM! Vilken sanslös otrolig känsla. det känns så oändligt avlägset, som att det inte är för oss. vilken livets lyx. vilken total lycka, att få träffa sin levande bebis som man längtat så otroligt mycket efter. jag vill bara skrika, förstår ni hur lyckliga ni är?!
det känns så långt bort, allt det där normala. 
vi är i en helt annan värld nu.
Jag hoppas så innerligt att jag kommer få vara på den där sidan någon gång igen, på den sidan där livet glimmar sådär fantastiskt. att få känna glädje över ett litet liv i magen igen. det var ju det vi ville.

Men livet ville annat. din kropp blev sjuk Juni, det fanns inget vi kunde göra. Nu behöver du inte kämpa. Nu får du vila...det gör så oerhört ont att släppa taget.
jag hoppas att vi får en ny chans, att din själ lever vidare. att du så småningom på något sätt kommer tillbaka till oss, att du finner en frisk kropp och kommer tillbaka. Vi kommer sakna dig Juni, och allt som aldrig blev.
Älskade lilla du. all kärlek vi hade att ge dig...

Nu måste vi skiljas åt, det svåraste farvälet jag nånsin tagit.
nu släpper jag dig fri. låter dig gå.
Flyg min ängel, flyg.
Jag glömmer dig aldrig.

HUR TAR MAN FARVÄL

Idag var vi på Huddinge sjukhus för att få berättat för oss hur detta kommande helvete ska gå till. Tobbe fick leda mig, allt bara snurrade och allt jag kunde tänka var bara hur fruktansvärt fel det här är, vi borde inte vara här. vi borde verkligen inte vara här!
Kan ingen bara ringa och säga att allt är ett fruktansvärt misstag? Att våra provsvar blivit förväxlade.
Men dagarna går och ingen ringer och imorgon påbörjar vi det definitiva slutet.

För imorgon ska vi alltså dit igen och jag blir bevakad medan jag sväljer ett piller som stoppar alla gravidhormoner. 

När vi satt där i väntrummet såg jag bara alla sjukhussängar som stog i korridoren och jag tänkte att det är alltså där jag kommer ligga, i sjukhuskläder och möta min värsta mardröm. nu är det bara dagar kvar. snart är jag mitt i det jag fasat för hela tiden och knappt ens vågat snudda vid i tanken för att det är så vidrigt och fullständigt vedervärdigt. nu är det dit alla vägar leder.

Jag kände det där trycket mot bröstet som jag känt så många gånger dom senaste 6 veckorna, som att luften blir svår att få in i lungorna och tårarna väller upp i halsen och jag vill bara skrika. springa därifrån. vägra. skita i allt. leta efter paus-knappen och vråla att jag klarar inte mer. nu får någon annan ta över för det här är för mycket för en människa att bära. 

men jag kan inte fly. inte pausa för det finns ingen tid att hämta kraft. för varje dag blir hon större och sparkarna tydligare och att göra sig av med henne känns allt mer smärtsamt.
Du hör ju hemma där inom mig, inte i en kall låda eller utspridd i en minneslund. det är så helsikejäkla fel. min lilla unge, du som skulle ha blivit. 
Min hjärna vet att det här är det enda alternativet. Trisomi 18 är ingen rolig läsning och är oftast inte ens förenat med liv utanför livmodern. det är inget svårt beslut och det är jag någonstans ändå tacksam för mitt i all olycka. det rent logiska har aldrig varit svårt.
Men trots att hjärnan vet så skriker hela min kropp och mitt väsen neeeej. det är som att varje muskel spänner sig och spjärnar emot vid blotta tanken.
Allt är bara så fruktansvärt fel.
Jag vill inte.

Jag grät så mycket när barnmorskan gick igenom förlossningsförloppet. piller var tredje timme tills värkarbetet tar fart. morfin om jag behöver. troligen dör hon under värkarbetets gång annars kort efter födseln. sen ut i ett metallkärl. förhoppningsvis följer moderkakan med annars blir det operation.
sen får vi en stund själva att ta farväl. vi har köpt en filt att svepa in henne i och en gosekanin. det enda vi nånsin kommer kunna ge henne. 

Lilla älskade du. jag önskar att jag fick ge dig så mycket mer... att vi bara hade fått en chans. jävla liv. jag är så arg och besviken. ledsen. rädd. Rädd för att behöva sövas, rädd för att dom ska råka förstöra något i mig så att jag aldrig ens får en chans att bli gravid igen, rädd att känna alla känslor och att möta en smärta som inte på något sätt för något gott med sig. rädd för att drunkna i allt mörker.
rädd för att se dig, för att tycka att du är det finaste jag sett och aldrig vilja släppa taget och lämna dig. för hur tar man ett sånt farväl? 
Hur ska jag kunna lämna dig?
Hur ska livet nånsin kunna fortsätta efter det här?

NÄR VÄRLDEN RASAR

Det var ju nu vi skulle få berätta för hela världen att Smilla ska bli storasyster. Att hon ska få en liten lillasyster i februari. Att vi varit på rutinultraljudet och fått se en frisk liten tjej sprattla runt där inne.
Att halva graviditeten gått, nedräkningen kan börja och att lyckan är total och allt det där. så som det ska vara.
Nu blir det inte så. Nu blir det i stället helt jäkla fruktansvärt tvärtom. All den där lyckan vi skulle få känna har bytts ut mot oändligt och åter oändligt många tårar som aldrig tycks ta slut, mörker och en själslig smärta jag inte ens trodde var möjlig att känna. 
Vi står nu inför vår tuffaste och mest sorgliga utmaning någonsin. 
En alldeles för tidig förlossning där vi kommer behöva ta farväl av vår lilla bebis som aldrig fick bli färdig. Ta farväl av allt som skulle ha blivit... det är så ofattbart och jag tappar andan varje gång jag skriver orden. 

Efter 6 ändlöst olidliga veckor där vi kastats mellan hopp och förtvivlan, tester och ultraljud av olika specialister kom till slut det där samtalet som vi fasat för i måndags kväll. Vår dotter i magen lider av en mycket svår kromosomavvikelse som endast drabbar ca 60 graviditeter per år. Den är inte ärftlig förklarade läkaren utan kan drabba vem som helst, oftast äldre gravida kvinnor, så vi har bara haft en ofantlig otur. "Bad luck" som han sa.
Hela världen raserades i den stunden, jag rasade ihop i en hög och kunde inte stoppa avgrundsgråten som fullkomligt tog över min kropp. 
Nu var alltså allt slut, den lilla glimma hopp som vi hållit oss flytande under denna tid var nu helt släckt. På en sekund var allt taget ifrån oss. Kvar fanns bara total meningslöshet, enorm tomhet och en stor undran varför? varför vi av alla människor? Varför drabbar detta oss? Vad har vi gjort för ont?

Jag trodde aldrig att den fysiska kroppen kunde reagera så starkt och fullkomligt kollapsa av sorg, det var som att varje cell krampade ihop och kroppen ville vändas ut och in. Jag kände mig plötsligt helt förgiftad och fast i min egen kropp, jag ville bara ut, bort, fly, vakna ur denna långa mardröm och vakna till mitt vanliga liv igen.

Det kan inte vara såhär. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte det här vi ville! Det är emot precis allt allt allt att behöva framkalla en förlossning nu. Jag vill inte. Jag vill inte vara med om något av det här. Jag är så rädd. så rädd.
Vad har man för målbild när man ska föda ut sitt döda barn undrar jag? Det kommer bara vara en enda stor ångest och smärta från början till slut på precis alla plan och inte sluta i nånting annat än mer mörker och lidande.

Att känna henne växa och sparka där inne varje dag och veta att det är till absolut ingen nytta, den känslan är så obeskrivligt hjärtskärande, den känslan önskar jag att ingen kvinna nånsin ska behöva känna.
Men det här händer. Det händer oss och det händer andra. man känner sig så otroligt ensam för det pratas inte om, man ser bara all lycka, det andra tystas ner. Men om en enda person kan läsa det här och känna igen sig så är det värt att skriva. För du är inte ensam. Det drabbade oss.
Och hur overkligt och ologiskt den än känns så måste jag försöka acceptera att det är ingens fel, det är inte jag som misslyckats med att bygga ihop henne, det är inte ett straff för något vi gjort. Det bara hände. naturen är så. Vi var 1 på 7000. "bad luck", jotack.

Att man sen ska behöva gå och vänta och bära på denna omänskliga grymhet som man vet bara kommer sluta på ett sätt....det finns inga ord för det.
Jag fick uppbringa all den lilla kraft jag har kvar till att kämpa med näbbar och klor för att ens få tid en vecka senare. 
När dom efter mycket om och men skrapade fram en tid till den 26:e september bara brast allt, Smillas födelsedag. Den absolut lyckligaste dagen i mitt liv. det är som att någon där uppe ska se hur många smällar man kan ta innan man knäcks och går av helt och hållet.
Samtidigt som en del av mig bara vill skrika nej nej, nej, snälla ta henne inte ifrån mig, snälla låt mig bara få fortsätta vara gravid och försöka ta hand om henne där inne så blir allt säkert bra. Jag kan nog laga henne. ge oss bara lite tid...
Men det går inte. vår dom är redan bestämd.
Det här får aldrig ett lyckligt slut.

Jag vet inte vad universum har för mening med detta helvete på jorden men en sak vet jag nu mer än nånsin och det är att jag och Tobbe är så starka tillsammans och att så länge vi har varandra så klarar vi allt. 
Jag är så oändligt tacksam över att det är just han som står vid min sida genom detta, att det är just hans hand jag krampaktigt tryckt genom alla dessa ultraljud, samtal, provtagningar, sömnlösa nätter och tuffa besked. Att han varit positiv och hållit hoppet uppe in i det sista och gett mig kraft när min egen tagit slut.

Och Smilla, vår älskade älskade kärleksfulla, kloka unge. Du är allt. ALLT ALLT ALLT. Du får mig att kunna andas och känna så mycket kärlek och tacksamhet till livet trots allt. En dag när du är stor nog ska vi berätta om din lillasyster Juni som blev en ängel innan ni hann träffas. Hon hade säkert varit en liten kopia av dig, följt ditt varje steg och sett upp till dig.
Du skulle ha blivit världens allra bästa storasyster. om livet bara velat annorlunda.
Nu blir det inte så.
Älskade Smillis. Dina pussar och kramar och bara närvaro får mig att ändå våga tro och hoppas att bortom detta mörker och kompakta sorg väntar en annan tid, en annan soluppgång på att få sprida sitt ljus över oss igen. Jag längtar dit, jag längtar så efter att få livet tillbaka och få börja leva igen.
Jag kommer alltid bära med mig sorgen och saknade av vad som hade kunnat bli och just nu är det svårt att se hur livet någonsin ska bli sig likt igen. det är som att marken jag står på har skakats till grunden.

Lilla Juni, du var så välkommen till oss, vi hade så mycket kärlek att ge dig, men det kommer du aldrig att få veta. det gör så ont i hjärtat att du i allra högsta lever där alldeles innanför huden på mig nu när jag skriver, du hör mina hjärtslag men snart är allt bara stilla och tomt och du är borta för alltid.
Jag kommer sakna att känna dina rörelser varje morgon när jag vaknar och dina buffar om kvällarna. min mage kommer vara så oändligt sorgligt tom utan dig. jag önskar att det fanns något jag kunde göra som ändrade allt. Jag önskar så förtvivlat att du skulle få vara frisk och komma till världen. att det fortfarande fanns hopp.
Men nu är det inte så.
Snart kommer jag hålla dig i mina armar för första och sista gången och bli tvungen att ta det svåraste farvälet jag någonsin tagit. 
Jag vill inte släppa taget om dig men jag måste och det krossar mig i bitar.