19:e december

Idag var vi åter på Karolinska. det var dags för vårt sista möte med vår underbara kurator som vi tillsammans gått till under hela hösten. när vi satt i väntrummet intill fostermedicin sa jag till Tobbe att vi måste ha varit i dessa lokaler säkert 20 gånger nu, om inte ännu fler.
det är så mycket hemskheter kopplat till det här stället, det är som att känslorna fastnat i korridorerna, i väggarna, och ser på mig som onda tavlor när jag går förbi.
jag ryser när jag snuddar vid dom där känslorna och vilket helvete som väntade oss.
och känner samtidigt sån otroligt stor tacksamhet över att vi inte är mitt i det där längre, att det ligger bakom oss och att tiden går. att vi tog oss igenom.

När kuratorn berömde oss för hur långt vi kommit och vilket otroligt jobb vi gjort grät jag så himla mycket. för jag känner att det är sant. sorgearbete ÄR verkligen ett hårt arbete. den river och sliter och kräver sin plats. och det är ens jobb att ge den den platsen och våga vara i det.
våga möta den där känslan som får en att tappa andan och inte trycka undan den. inte ständigt sysselsätta sig med annat för att fly, för då kommer den tillbaka. den tar sig olika uttryck tills man förstår att den inte tänker försvinna.
det hände mig.
Jag var sjukskriven en vecka efter förlossningen. EN vecka. hela jag var ett öppet sår. jag hade inget filter, inget skydd över huvudtaget, tårarna bara rann okontrollerat och det var nästan omöjligt att koncentrera sig på jobbet. jag kände mig så ensam för alla såg hur dåligt jag mådde men ingen vågade fråga och frågade någon så bara bröt jag ihop ännu mer.
det var vidriga veckor som gick ut på att bita sig i läppen, stirra in i datorn och tvinga tankarna på annat och försöka blinka bort alla tårar. 
Efter knappt två månader kom det första synbortfallet.
jag satt i bilen påväg hem en fredagseftermiddag, jag hade varit så ofantligt trött hela dagen och kände det som att någon i smyg lagt på en extra dag den här veckan för att den varit så orimligt lång. plötsligt dyker en rund ljusprisma upp på synfältet. den liksom bubblar och vägrar försvinna.
den växer och växer och jag fattar ingenting. till slut täcker den hela vänster synfält och jag får fokusera på linjerna längs körfältet för att hålla mig kvar på vägen. livsfarligt och jag borde såklart ha stannat, men jag fattade absolut ingenting av vad som hände, tänkte bara att jag måste hämta Smilla.
mina händer domnade och hela armarna kändes overkliga, jag ringde mamma och bara sluddrade och tänkte att nu har jag fått en stroke.
två dagar senare hände samma sak igen. och sen igen. och igen.

Då blev jag sjukskriven i två veckor av en läkare som förklarade att sorgen tar sina vägar för att få oss att förstå. efter all psykisk och fysisk stress min kropp varit igenom så är det inte konstigt. den behöver fokusera på lugn och ro och att få läka.

Det var ovärderligt. när alla tankar på dåligt samvete över jobbet och att jag kanske borde klarat det här bättre lagts åt sidan så gjorde jag just det jag behövde. 
jag skapade en lugn plats att bara låta sorgen få breda ut sig. varje dag när jag lämnat smilla på förskolan gick jag hem och tände massa ljus, bredde ut yogamattan och tog fram skrivblocket. jag gick till bibblan och lånade böcker om sorg och om barn som dör. jag läste och grät och skrev och mediterade. pratade länge i telefonen med min bästa vän som känner mig utan och innan. tänkte på livet. allt detta gjorde något med mig. det var helt ovärderlig tid.

Det var som att det där öppna såret fick en liten skorpa på sig och inte längre akut-blödde. Jag hoppas att skorpan en dag blir till ett ärr på huden som jag stolt kommer bära med mig resten av livet. kunna se på och minnas. minnas att jag tog mig igenom. och tänka på den lilla skyddsängel vår familj har där uppe uppe i himlen. hon vakar över oss.

vår älskade lilla Juni.