Imorgon har den här graviditeten kommit till sitt sorgliga slut. 
En halv graviditet av längtan, hopp, förtvivlan, kärlek, en fruktansvärd oro, illamående från morgon till kväll, blödningar, ännu mer oro tillsammans med en förtvivlat desperat vilja om att allt ändå ska sluta väl. allt hade varit värt det. DU hade varit värt allt. om bara vi fått en chans.
så många gånger den senaste tiden har jag sett upp mot himlen och desperat bett om ett mirakel, om något slags tecken på att allt ska gå bra. 
Allt känns så meningslöst nu.

Men aldrig att jag kommer ångra dig. du kommer alltid att vara vad min andra graviditet blev och den kan ingen ta ifrån oss. jag kommer aldrig glömma den tid du fanns i mig. hur dina sparkar kändes...lyckotårarna som rann när jag fick se ditt hjärta picka för första gången...

Lilla Juni, jag känner att du blir svagare där inne, du har varit så stilla hela dagen. Jag hoppas att du slipper lida, att du stilla gungas till ro av det enda ljud du känner till, mina hjärtslag. 

Det är så fruktansvärt fel att gå här hemma och packa ihop någon slags förlossningsväska, mjukiskläder och tandborste till mig, gosedjur och bebisfilt till dig. Men inga små kläder. inget babyskydd. för du kommer aldrig få följa med oss hem. I stället packar jag ner vårt avskedsbrev. Jag kommer aldrig förstå hur naturen kan vara såhär grym.


Jag tänker på alla som åker in till förlossningen och vet att dom ska få träffa sin bebis. och TA MED DEN HEM! Vilken sanslös otrolig känsla. det känns så oändligt avlägset, som att det inte är för oss. vilken livets lyx. vilken total lycka, att få träffa sin levande bebis som man längtat så otroligt mycket efter. jag vill bara skrika, förstår ni hur lyckliga ni är?!
det känns så långt bort, allt det där normala. 
vi är i en helt annan värld nu.
Jag hoppas så innerligt att jag kommer få vara på den där sidan någon gång igen, på den sidan där livet glimmar sådär fantastiskt. att få känna glädje över ett litet liv i magen igen. det var ju det vi ville.

Men livet ville annat. din kropp blev sjuk Juni, det fanns inget vi kunde göra. Nu behöver du inte kämpa. Nu får du vila...det gör så oerhört ont att släppa taget.
jag hoppas att vi får en ny chans, att din själ lever vidare. att du så småningom på något sätt kommer tillbaka till oss, att du finner en frisk kropp och kommer tillbaka. Vi kommer sakna dig Juni, och allt som aldrig blev.
Älskade lilla du. all kärlek vi hade att ge dig...

Nu måste vi skiljas åt, det svåraste farvälet jag nånsin tagit.
nu släpper jag dig fri. låter dig gå.
Flyg min ängel, flyg.
Jag glömmer dig aldrig.