HUR TAR MAN FARVÄL

Idag var vi på Huddinge sjukhus för att få berättat för oss hur detta kommande helvete ska gå till. Tobbe fick leda mig, allt bara snurrade och allt jag kunde tänka var bara hur fruktansvärt fel det här är, vi borde inte vara här. vi borde verkligen inte vara här!
Kan ingen bara ringa och säga att allt är ett fruktansvärt misstag? Att våra provsvar blivit förväxlade.
Men dagarna går och ingen ringer och imorgon påbörjar vi det definitiva slutet.

För imorgon ska vi alltså dit igen och jag blir bevakad medan jag sväljer ett piller som stoppar alla gravidhormoner. 

När vi satt där i väntrummet såg jag bara alla sjukhussängar som stog i korridoren och jag tänkte att det är alltså där jag kommer ligga, i sjukhuskläder och möta min värsta mardröm. nu är det bara dagar kvar. snart är jag mitt i det jag fasat för hela tiden och knappt ens vågat snudda vid i tanken för att det är så vidrigt och fullständigt vedervärdigt. nu är det dit alla vägar leder.

Jag kände det där trycket mot bröstet som jag känt så många gånger dom senaste 6 veckorna, som att luften blir svår att få in i lungorna och tårarna väller upp i halsen och jag vill bara skrika. springa därifrån. vägra. skita i allt. leta efter paus-knappen och vråla att jag klarar inte mer. nu får någon annan ta över för det här är för mycket för en människa att bära. 

men jag kan inte fly. inte pausa för det finns ingen tid att hämta kraft. för varje dag blir hon större och sparkarna tydligare och att göra sig av med henne känns allt mer smärtsamt.
Du hör ju hemma där inom mig, inte i en kall låda eller utspridd i en minneslund. det är så helsikejäkla fel. min lilla unge, du som skulle ha blivit. 
Min hjärna vet att det här är det enda alternativet. Trisomi 18 är ingen rolig läsning och är oftast inte ens förenat med liv utanför livmodern. det är inget svårt beslut och det är jag någonstans ändå tacksam för mitt i all olycka. det rent logiska har aldrig varit svårt.
Men trots att hjärnan vet så skriker hela min kropp och mitt väsen neeeej. det är som att varje muskel spänner sig och spjärnar emot vid blotta tanken.
Allt är bara så fruktansvärt fel.
Jag vill inte.

Jag grät så mycket när barnmorskan gick igenom förlossningsförloppet. piller var tredje timme tills värkarbetet tar fart. morfin om jag behöver. troligen dör hon under värkarbetets gång annars kort efter födseln. sen ut i ett metallkärl. förhoppningsvis följer moderkakan med annars blir det operation.
sen får vi en stund själva att ta farväl. vi har köpt en filt att svepa in henne i och en gosekanin. det enda vi nånsin kommer kunna ge henne. 

Lilla älskade du. jag önskar att jag fick ge dig så mycket mer... att vi bara hade fått en chans. jävla liv. jag är så arg och besviken. ledsen. rädd. Rädd för att behöva sövas, rädd för att dom ska råka förstöra något i mig så att jag aldrig ens får en chans att bli gravid igen, rädd att känna alla känslor och att möta en smärta som inte på något sätt för något gott med sig. rädd för att drunkna i allt mörker.
rädd för att se dig, för att tycka att du är det finaste jag sett och aldrig vilja släppa taget och lämna dig. för hur tar man ett sånt farväl? 
Hur ska jag kunna lämna dig?
Hur ska livet nånsin kunna fortsätta efter det här?