NÄR VÄRLDEN RASAR

Det var ju nu vi skulle få berätta för hela världen att Smilla ska bli storasyster. Att hon ska få en liten lillasyster i februari. Att vi varit på rutinultraljudet och fått se en frisk liten tjej sprattla runt där inne.
Att halva graviditeten gått, nedräkningen kan börja och att lyckan är total och allt det där. så som det ska vara.
Nu blir det inte så. Nu blir det i stället helt jäkla fruktansvärt tvärtom. All den där lyckan vi skulle få känna har bytts ut mot oändligt och åter oändligt många tårar som aldrig tycks ta slut, mörker och en själslig smärta jag inte ens trodde var möjlig att känna. 
Vi står nu inför vår tuffaste och mest sorgliga utmaning någonsin. 
En alldeles för tidig förlossning där vi kommer behöva ta farväl av vår lilla bebis som aldrig fick bli färdig. Ta farväl av allt som skulle ha blivit... det är så ofattbart och jag tappar andan varje gång jag skriver orden. 

Efter 6 ändlöst olidliga veckor där vi kastats mellan hopp och förtvivlan, tester och ultraljud av olika specialister kom till slut det där samtalet som vi fasat för i måndags kväll. Vår dotter i magen lider av en mycket svår kromosomavvikelse som endast drabbar ca 60 graviditeter per år. Den är inte ärftlig förklarade läkaren utan kan drabba vem som helst, oftast äldre gravida kvinnor, så vi har bara haft en ofantlig otur. "Bad luck" som han sa.
Hela världen raserades i den stunden, jag rasade ihop i en hög och kunde inte stoppa avgrundsgråten som fullkomligt tog över min kropp. 
Nu var alltså allt slut, den lilla glimma hopp som vi hållit oss flytande under denna tid var nu helt släckt. På en sekund var allt taget ifrån oss. Kvar fanns bara total meningslöshet, enorm tomhet och en stor undran varför? varför vi av alla människor? Varför drabbar detta oss? Vad har vi gjort för ont?

Jag trodde aldrig att den fysiska kroppen kunde reagera så starkt och fullkomligt kollapsa av sorg, det var som att varje cell krampade ihop och kroppen ville vändas ut och in. Jag kände mig plötsligt helt förgiftad och fast i min egen kropp, jag ville bara ut, bort, fly, vakna ur denna långa mardröm och vakna till mitt vanliga liv igen.

Det kan inte vara såhär. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte det här vi ville! Det är emot precis allt allt allt att behöva framkalla en förlossning nu. Jag vill inte. Jag vill inte vara med om något av det här. Jag är så rädd. så rädd.
Vad har man för målbild när man ska föda ut sitt döda barn undrar jag? Det kommer bara vara en enda stor ångest och smärta från början till slut på precis alla plan och inte sluta i nånting annat än mer mörker och lidande.

Att känna henne växa och sparka där inne varje dag och veta att det är till absolut ingen nytta, den känslan är så obeskrivligt hjärtskärande, den känslan önskar jag att ingen kvinna nånsin ska behöva känna.
Men det här händer. Det händer oss och det händer andra. man känner sig så otroligt ensam för det pratas inte om, man ser bara all lycka, det andra tystas ner. Men om en enda person kan läsa det här och känna igen sig så är det värt att skriva. För du är inte ensam. Det drabbade oss.
Och hur overkligt och ologiskt den än känns så måste jag försöka acceptera att det är ingens fel, det är inte jag som misslyckats med att bygga ihop henne, det är inte ett straff för något vi gjort. Det bara hände. naturen är så. Vi var 1 på 7000. "bad luck", jotack.

Att man sen ska behöva gå och vänta och bära på denna omänskliga grymhet som man vet bara kommer sluta på ett sätt....det finns inga ord för det.
Jag fick uppbringa all den lilla kraft jag har kvar till att kämpa med näbbar och klor för att ens få tid en vecka senare. 
När dom efter mycket om och men skrapade fram en tid till den 26:e september bara brast allt, Smillas födelsedag. Den absolut lyckligaste dagen i mitt liv. det är som att någon där uppe ska se hur många smällar man kan ta innan man knäcks och går av helt och hållet.
Samtidigt som en del av mig bara vill skrika nej nej, nej, snälla ta henne inte ifrån mig, snälla låt mig bara få fortsätta vara gravid och försöka ta hand om henne där inne så blir allt säkert bra. Jag kan nog laga henne. ge oss bara lite tid...
Men det går inte. vår dom är redan bestämd.
Det här får aldrig ett lyckligt slut.

Jag vet inte vad universum har för mening med detta helvete på jorden men en sak vet jag nu mer än nånsin och det är att jag och Tobbe är så starka tillsammans och att så länge vi har varandra så klarar vi allt. 
Jag är så oändligt tacksam över att det är just han som står vid min sida genom detta, att det är just hans hand jag krampaktigt tryckt genom alla dessa ultraljud, samtal, provtagningar, sömnlösa nätter och tuffa besked. Att han varit positiv och hållit hoppet uppe in i det sista och gett mig kraft när min egen tagit slut.

Och Smilla, vår älskade älskade kärleksfulla, kloka unge. Du är allt. ALLT ALLT ALLT. Du får mig att kunna andas och känna så mycket kärlek och tacksamhet till livet trots allt. En dag när du är stor nog ska vi berätta om din lillasyster Juni som blev en ängel innan ni hann träffas. Hon hade säkert varit en liten kopia av dig, följt ditt varje steg och sett upp till dig.
Du skulle ha blivit världens allra bästa storasyster. om livet bara velat annorlunda.
Nu blir det inte så.
Älskade Smillis. Dina pussar och kramar och bara närvaro får mig att ändå våga tro och hoppas att bortom detta mörker och kompakta sorg väntar en annan tid, en annan soluppgång på att få sprida sitt ljus över oss igen. Jag längtar dit, jag längtar så efter att få livet tillbaka och få börja leva igen.
Jag kommer alltid bära med mig sorgen och saknade av vad som hade kunnat bli och just nu är det svårt att se hur livet någonsin ska bli sig likt igen. det är som att marken jag står på har skakats till grunden.

Lilla Juni, du var så välkommen till oss, vi hade så mycket kärlek att ge dig, men det kommer du aldrig att få veta. det gör så ont i hjärtat att du i allra högsta lever där alldeles innanför huden på mig nu när jag skriver, du hör mina hjärtslag men snart är allt bara stilla och tomt och du är borta för alltid.
Jag kommer sakna att känna dina rörelser varje morgon när jag vaknar och dina buffar om kvällarna. min mage kommer vara så oändligt sorgligt tom utan dig. jag önskar att det fanns något jag kunde göra som ändrade allt. Jag önskar så förtvivlat att du skulle få vara frisk och komma till världen. att det fortfarande fanns hopp.
Men nu är det inte så.
Snart kommer jag hålla dig i mina armar för första och sista gången och bli tvungen att ta det svåraste farvälet jag någonsin tagit. 
Jag vill inte släppa taget om dig men jag måste och det krossar mig i bitar.