EN VECKA SENARE

Den 25:e september.

Jag sov knappt den natten, tände alla mina ljus och mediterade och bad om kraft att orka gå igenom min värsta mardröm. vände och vred mig och mådde så illa av rädsla att jag nästan spydde när morgonen väl kom. Nu var det alltså dags. nu skulle allt komma till sin spets.
Jag ville bara trycka på stopp och slippa. fy fan för detta.

Tidigt tidigt klev vi in på Huddinge sjukhus och blev ledda in till rummet där allt alltså skulle ske. mina ben var som gelé under mig. det var det vidrigaste och kallaste rummet jag någonsin sett, kala vita väggar med bara en säng i mitten med en orange pläd. ett skåp att hänga våra saker i.
Fy i helvetes fan, jag mår illa, jag måste ut, ta mig ut ifrån det här rummet, jag stirrade på den där hårda kalla sängen där jag alltså skulle ligga och möta mitt öde....allt kändes bara så ovärdigt. 
och så oändligt bottenlöst sorgligt.

En barnmorska och en sjuksköterska skulle vara med oss hela dagen, dom förklarade hur allt skulle gå till, berättade om vilken smärtlindring jag kunde få och sa att dom fanns med enda fram till kl 18 om det behövdes. kl 18?! ja, en del stackare blir tyvärr kvar i flera dygn.
Fy fan. min dotter fyller 2 år imorgon och jag bara SKA vara hemma tills dess. imorgon ska vi fasen äta tårta och fira den bästa ungen i världen, då ska den här skiten vara över. Det bara är så.

Precis som under en vanlig förlossning skulle det vara bra att röra på sig och inte bara bli liggande i sängen, då kan förloppet ta ännu längre tid förklarade dom. 
- Bra, då tar jag första dosen tabletter och sen går vi ut och går fram till nästa.
jag kunde inte tänka mig nåt värre än att ligga i det klaustrofobiska rummet och bara vänta.
4 tabletter fick jag som sen skulle tas var tredje timme så länge det behövdes + alvedon och ipren. annan smärtlindring ville jag helst slippa så långt det nu gick. 

Jag kände nästan direkt en molande mensvärk ta fart, sen gick vi ut. Hand i hand gick vi ute bland alla vanliga människor som var påväg till jobb och skola, det var så skönt att mitt i allt se att världen där ute var som vanligt. att ingen såg vad vi gick igenom just där och då. att ingen såg hur trasig vår värld var.
Vi gick och gick och pratade om allt möjligt, hur livet ändrats sen den festliga tiden i Kalmar, vilka vägar livet kan ta. vi tror att vi kan kontrollera så mycket, men när livet drabbar en så står vi helt maktlösa.
 jag trodde aldrig aldrig, verkligen ALDRIG att vi skulle befinna oss här. föda ut ett dött foster efter en halv graviditet. sånt händer bara inte.

Kommer aldrig glömma den där svala friska luften som fyllde mina lungor under dom två timmar vi vandrade runt, den var så ren på något sätt och liksom hoppfull. det kommer att komma en tid även efter detta helvete.
Jag fick ondare och ondare i magen men tänkte att det här är bara början. sen plötsligt kände jag bara i hela kroppen att "jag MÅSTE tillbaka till den där sängen, NU":
Vi hann precis in i entrén så gick vattnet.
HERRE HERRE HERRE GUD, vilken jäkla känsla! splash! som på film! det bara rann om mig medan vi småsprang upp i trappan till rätt våningsplan.

Sköterskorna hade börjat undra vart vi tagit vägen och konstaterade direkt att det var vattnet som gått. sen blev allt väldigt intensivt på en gång. det var som en enda lång mega-stark värk utan pauser. 
Jag gick helt in i mig själv. bara satt i skräddare i sängen och andades, djupa långa andetag. 
Jag ville bara ha mörkt och tyst i rummet så att jag kunde fokusera på att slappna av och låta kroppen göra sitt, koppla bort hjärnan från kroppen, slappna av, slappna av, slappna av.

Trots den helvetiska värken så kände jag mig så trygg och lugn inombords. jag kände så starkt att någon höll ett vakande öga över mig, att jag skulle klara detta. Universum sände mig den kraft jag behövde för att ta mig igenom den här grymheten. det var som en ljusstråle med vitt ljus nådde min panna och däri var jag, kroppen kämpade på och gjorde sitt medan jag bara fokuserade på att vara i ljuset. sålänge jag var där klarade jag av smärtan.
Det låter helt sjukt flummigt, det hör jag ju själv. men för mig var det räddningen. 

Det är nånting med när man föder barn, man är så nära både livet och döden på nåt vis. det är som att alla murar runt en försvinner. man är så sårbar och stark på en och samma gång. jag har nog aldrig känt mig så nära mig själv som under mina två förlossningar.
Att man klarar den där omänskliga smärtan! all kraft man har går till att hantera den. bara att svara på tilltal eller flytta benet en centimeter känns som att bestiga ett berg.

Jag vet att dom var inne och frågade om jag ville ha smärtlindring men jag bara viftade bort dom. En städerska kom och knackade på och ville skura golven och jag ville bara skrika "skämtar du?! ser du vad jag går igenom här eller?!".
Är så glad att Tobbe känner mig så bra, han sa inte ett knyst, bara drog ner rullgardinerna och pillade mig lätt i håret och visade att han var där. Finaste och bästa stödet. en sån trygghet att ha någon som vet exakt vad man behöver när man inte kan kommunicera det själv.

1,5 timmar efter att vattnet gått var hon ute. Kl. 11.45 måndagen den 25:e september.

Finaste lilla lilla Juni. så liten och lätt, med allt på plats men ändå så ofärdigt. 
Jag kände mig så oerhört lätt precis efteråt. som att den där stora tunga orostyngden som vägt bly under dessa veckor försvann från mina axlar. Nu var hon fri.
All värk var borta. jag kunde röra mig igen. andas igen.

Sköterskorna tog med henne ut, tvättade och svepte in henne i filten vi hade med.

Jag bara tittade på tobbe och upprepade, nu är det över, nu är det över, nu har jag gjort det, nu är hon fri, nu är allt sjukt ute ur min kropp.

Sen fick vi en fin stund tillsammans, bara vi tre. jag höll min lilla lilla flicka i min famn. såg dom små fötterna som sparkat i mig, dom små fingrarna med dom minsta naglar jag nånsin sett. hon hade tobbes näsa och läppar. små små öron. slutna ögon. 
Du var så himla fin! Du hade byggts ihop så bra inuti mig trots allt, jag kände en sån stor stolthet, för oss var du perfekt i den stunden.

Jag trodde att just den ögonblicket skulle vara den svåraste av allt. att se henne. hålla. ta farväl... men jag kände så tydligt att hon fått det bra. hon slapp vara i min genom-sorgsna kropp längre. hon slapp kämpa. hon hade redan lämnat, det här som vi nu såg var verkligen bara hennes lilla lilla sjuka kropp. hennes själ hade redan flugit vidare och såg ner på oss i den stunden. sände ljus och sa åt oss att allt kommer bli bra, att hon har det bra.
Den känslan kommer jag bära med mig i mitt hjärta för alltid. vi gjorde allt vi kunde för dig vår älskade lilla ängel, vi släppte dig fri.
Jag hoppas så att vi ses igen, när livet vill oss väl.


Det var en helt absurd känsla att sen lämna henne ifrån sig, gå ut i fikarummet och hämta smörgås och dricka. ingen bricka med flagga i topp denna gång direkt.
Sen var det bara att åka hem. vi ville hem. ville lämna allt detta helvete bakom oss. slå igen dörren till allt vad kromosomavvikelser, trisomier, hög-riskgrupper och dåliga KUB-resultat har att göra.
Nu är vi klara med den där skiten. 
När vi gick ut från sjukhuset ut i höstsolen sa vi att nästa gång vi är på en förlossning ska det vara under lyckliga omständigheter, då ska vi fan också få ta med vår skatt hem. punkt. 
Det var ju det vi ville, och fortfarande vill. Nu måste det väl vända för oss.


Jag hoppas att vi kommer kunna se tillbaka på hela den här sommaren och hösten och tänka att det var det hemskaste som drabbat oss, men att vi tog oss igenom det och kom ut hela på andra sidan. att livet blir bra igen och att vi kommer få skratta och känna den där riktiga glädjen från magen igen, för jag minns knappt längre hur den känns.

Allt som händer är en erfarenhet och jag tror att du kom för att lära mig något Juni. att inte ta något för givet. att olyckor drabbar alla, förr eller senare i livet. att jag klarar mig. trots allt överlever man och jag är långt mycket starkare än jag visste om. även fast det känns som att man totalt kollapsar och aldrig mer kommer kunna stå på benen så finns den där kraften inom en som gör att man fortsätter framåt. man bara måste.
När min själ har fått läka kommer jag att se det.

Farväl min lilla ängel,
Farväl tills vi ses igen.