Jag vaknar fortfarande varje morgon med båda händerna på magen.
Det är som att kroppen inte fattat att det inte är någonting där inne längre. att det är slut. över. Det finns inget hjärta som slår. inga sparkar. inga rörelser. inget hopp. bara ett tomt mörker.
men kroppen vill så gärna fortsätts tro.

Du lämnade ett hål både inuti mig och in i framtiden. av allt som skulle bli.

Plötsligt flashar bilder förbi som onda blixtrar framför ögonen, hur jag håller två små tjejer i varsin hand. hur ni skulle ha lekt. hur jag får upp ett levande barn på bröstet. första mötet er emellan. hur lika ni säkert hade varit. ja allt. allt som togs ifrån oss. allt som skulle ha blivit.

sen. jag ser mig själv utifrån, hur jag håller dig i mina armar. hur jag stoppar om din lilla kropp för första och sista gången, viskar att "nu är du fri min lilla flicka" och hur dom tar med dig ut...
hur du sen är borta, för alltid borta.


ibland slungas jag tillbaka till ett visst specifikt ögonblick, som när en av alla specialistläkare letade med ultraljuds-mojängen för att se om du kunde öppna och stänga dina små händer, det skulle vara ett bra tecken. hur du envist knep ihop dom små nävarna länge medan jag höll andan, för att sen, till slut, spreta med dina perfekta små fingrar. jag minns hur jag log med hela ansiktet, klämde tobbes hand och andades ut för en sekund.
det var ett bra tecken.

Alla gånger vi på liknande sätt kastades mellan denna hoppfullhet och befaran om det värsta.
hur livrädd jag var.

ångesten när jag på sista ultraljudet såg hur stor du blivit, hur smärtsamt det var att tänka att du kanske inte skulle få leva så länge till. du som sparkade där alldeles innanför huden på mig. hur skulle jag kunna göra mig av med dig om det skulle visa sig att du inte var frisk?
Den tanken var så oerhört smärtsam in i det sista.


Alla gånger vi åkte till sjukhuset och gick igenom den där helvetes långa ångestkorridoren med skyltarna till fostermedicin. bara ordet fick mig att rysa och må illa. jag minns hur väggarna krympte mot mig för varje steg och hur svårt det var att andas. hur jag försökte hålla ihop det i väntrummet medan tårarna stilla rann och jag desperat tryckte min lilla lyckosten och undrade vad dom skulle hitta den här gången. bad till högre makter att det inte skulle bli nåt mer.

Barn med trisomi 18 eller andra kromosomavvikelser har ofta missbildningar på bland annat hjärtat varpå en läkare gjorde en noggrann genomgång av ditt lilla hjärta i vecka 17. Skärmen färgades med gult och rött och visade exakt hur blodet pumpades in och ut. efter en lång genomgång tittade läkaren på oss och verkade tagen, förvånad. det här är ett väldigt starkt och friskt litet hjärta sa hon, man brukar inte kunna se det så grundligt så här tidigt, men det här syns väldigt tydligt, hjärtat är starkt.

Ditt hjärta ville så gärna leva.

sen. telefonsamtalet sent den där måndagskvällen. hur jag skrek till Tobbe att, vad fan säger dom?! Hur jag hörde trisomi 18 och skrek i panik, hur varje del av mig kollapsade, plötsligt var mardrömmen sann. upptryckt i ansiktet, jag och bara jag måste föda ut henne.
jag bara föll.

känslan av att allt var slut. mörkt, tomt, definitivt. avgrundssmärtan. den där krampen som gick genom varje cell i kroppen och hur jag bara skakade.
hur den psykiska smärtan kunde göra så oändligt mycket ondare än allt jag nånsin upplevt fysiskt. hur jag ville ge upp. bara bli liggande där på badrumsgolvet och aldrig mer resa mig igen. hur all kraft sakta sugits ur mig efter alla sömnlösa nätter, gnagande oro, konstanta blödningar och 6 veckors oändlig väntan. det fanns inget kvar att ta av mig.
hur jag till slut inte kände igen mitt eget ansikte i spegeln längre.
hur jag såg in i mina svullna ögon i spegeln och tänkte att jag blir aldrig densamma igen.
jag blir aldrig mer den samma efter det här.


Det är så mycket som går på repeat i hjärnan. jag vaknar om nätterna och ser ultraljudsbarnmorskans allvarliga ansikte framför mig när hon allvarsamt ser mig i ögonen och säger att nackspalten är "väldigt bred". jag glömmer aldrig uttrycket i hennes ansikte, tonen i hennes röst. där och då stannade tiden och allt slogs sönder. det var början till slutet, början på den grymmaste, mest overkliga tiden i mitt liv.
att vi hamnade i högrisk-gruppen. vi fick högsta sannolikhet, 1:2 på ALLA tre trisomier.
det händer bara andra.
men det hände oss.


Alla dessa minnen får mig att tappa andan och slungas tillbaka när dom väller över mig. Sorgen ligger fortfarande där alldeles på ytan, redo att bryta ut lite när som helst. men jag kommer att må bra igen. min kraft fylls sakta på. det börjar finnas dagar när mina ögon inte är röda av gråt längre.
Smilla och Tobbe får mig att skratta och må bra, alla vänner som stöttar, allt fint runt omkring finns fortfarande kvar.
Jag har lärt mig så mycket av dom här fruktansvärda månaderna.
När det var som tuffast och jag höll på att gå under av oro och väntan lärde jag mig att minska ner allt till ett andetag i taget, ett andetag till klarar man, det är allt som krävs. här och nu. ett andetag i taget. sakta in och sakta ut. det kommer en annan tid. det är vad det är och det blir vad det blir. vi vet inte någonting om framtiden. det är gemensamt för oss alla. vi har bara här. och. nu.
jag förstår det på riktigt nu.
det finns inte en mening med allt som händer, men allt är en erfarenhet. man växer och lär sig av sina motgångar. min värsta mardröm blev sann och jag tog mig på något sätt igenom det också.

Vi är så oändligt mycket starkare än vad vi tror.