Det är som att en kraft kommer från ingenstans och plötsligt drar ner mig under ytan.
Från ingenstans blossar den där fruktansvärda smärtan upp river upp alla öppna sår. plötsligt är man där igen, ligger där på badrumsgolvet i ett oändligt mörker med en bebis i magen som sparkar men snart kommer dö. ångesten. rädslan. sorgen. den där läskiga, bottenlösa känslan. plötsligt är det som att ingen tid har gått. allt blir lika levande som då. tårarna rinner lika hejdlöst. jag tappar andan. tar mig för bröstet och kippar. 
Du togs ifrån mig.
Du togs ifrån mig och du kommer aldrig tillbaka.
Fan i helvetes jävla liv, du tog henne ifrån mig. Hur kunde du?!
Hur kunde du ta henne ifrån mig?! Jag var hennes mamma, hon skulle vara med mig.

Jag undrar om jag nånsin kommer kunna förlåta.


Jag försöka leva på som vanligt. gå upp på morgonen. jobba. göra sånt jag mår bra av.
men hela tiden med den där känslan av att ingenting är som det ska. det var inte såhär livet skulle vara nu. jag kan nästan fysiskt känna hur en del av magtrakten släckts ner och dött. den där tomheten inuti är där hela tiden. jag ser folk leva sina liv som vanligt, prata om alldagliga saker, vissa dagar är det skönt att se att det finns kvar, andra får jag panik och måste bort.
jag är så långt ifrån allt det där vanliga, normala.
jag försöker orientera mig fram. tillåta alla känslor. jag vill så gärna läka.

mycket av det där alldagliga har tappat sin mening. annat har fått all mening, Smilla, Tobbe. tiden tillsammans. med er är jag stark och trygg. med er mår jag bra. 
Ni är min styrka och kraft när min egen tagit slut. 
Kärleken till er övervinner verkligen allt.

Jag försöker lära mig simma genom vågorna,
leva med sorgen
ibland lyckas jag,
andra dras jag ner under ytan, långt. 
Det får ta sin tid.
Allt nytt tar sin tid.
Och den här enorma sorgen är fortfarande nåt nytt för mig.