Ofta måste jag stanna upp. det är så lätt att allt rullar på i ett rasande tempo och ibland slår det mig, för ett halvår sen gick jag igenom min värsta mardröm, min värsta tragedi i livet. För ett halvår sen hade jag svårt att ens andas och fungera normalt för att ångesten och den rena skära sorgen fyllde hela min kropp och hela mitt väsen.
Jag var desperat i att få svar på varför? Varför just Juni? Varför togs hon ifrån oss? Varför varför varför hände detta oss? Varför fick vi inte behålla henne?
Vem bestämde detta hemska öde?
Jag fick ett änglabrev där det bland annat stog att jag skulle hålla utkik efter vita fjädrar.
Här om dagen hittade Smilla en vit liten fjäder på golvet och sa "mamma, titta!" jag frågade vad det var och hon svarade "det är från lillasyster bara" och fortsatte sen att leka.
Jag blev helt stum och varm samtidigt.
En annan gång hade det fastnat en vit liten fjäder mitt på min mage som jag råkade se i spegeln på jobbet.
Det spelar ingen roll vad det betyder men jag GER det betydelsen att det är ett tecken från nånting större att allt är i sin ordning och att Juni mår bra.
Ibland stannar jag upp och tänker på vart hon finns nu, vart hennes lilla själ tog vägen?
Jag skrev i mitt avskedsbrev att jag hoppas att din själ hittar en ny, frisk kropp och snart kommer tillbaka till oss för du är så så välkommen mitt hjärta.
Ibland undrar jag om det är så. om den lilla tjejen som nu buffar runt innanför huden på precis samma sätt som du gjorde för bara ett halvår sen har någon koppling till dig. Om din själ hittade tillbaka. om vi faktiskt får en ny chans tillsammans trots allt.
Jag vet inte. men när jag ser upp mot himlen och tänker på dig så känner jag ett sånt lugn, jag känner dig. Jag känner att du fått ro, ibland kan jag nästan känna det som ett stort leende rakt in i hjärtat. En frid.
Du gav mig så mycket lilla vän.
Ditt korta korta liv berörde mig och skakade om mig så som ingenting nånsin gjort tidigare. jag glömmer det aldrig. jag glömmer Dig aldrig.
Det är ofattbart vad som hänt på bara 6 månader. Att jag nu om bara några dagar befinner mig i samma vecka som jag var i med dig, när vi var tvungna att skiljas åt. Det är ofattbart.
Att bebisen i min mage nu är lika stor som du var när vi fick vira in dig i din lilla filt och ta farväl. Det är ofattbart. helt ofattbart.
Jag ser ibland på kortet av dig, din lilla späda kropp. Ibland känns det nästan som en avlägsen dröm, hände allt det där mig?
Det min kropp och själ gått igenom den senaste tiden känns ibland som mer än vad som hänt på 10 år. Tänk att det fanns ett slut på alla tårar som forsade helt utan kontroll. på den där tryckande känslan över bröstet. på ångesten som tuggade och slet i mitt inre. på mörkret i magen. på alla nattsvarta tankar. tänk att ljuset kom. jag tänker fortfarande tillbaka på allt med fruktansvärd fasa och jag kan fortfarande känna känslan i kroppen när jag tillåter mig att gå dit.
men allt har ett helt annat lugn över sig.
Vi har kommit så långt.
Ibland måste jag bara stanna upp.
Andas och ta in allt.
Känna livet i mig.
Livet som just i detta nu sprattlar och gör volter och är lika stor som du blev, för bara ett halvår sen < 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar