5:e februari 2017

Februari. månaden som etsade sig fast i somras som månaden du skulle komma och göra oss till fyra. nu är vi där. Men i stället är vi inne i en helt ny graviditet, med ett helt nytt litet syskon.
Livet är verkligen lustigt med sina vägar och vrår.
På något sätt känns det, trots allt som hänt som att allt är precis så som det ska vara. så som det är tänkt.
Det känns konstigt att säga, men jag har lärt mig så mycket av den här resan, du har lärt mig att se livet med lite andra ögon. Jag är övertygad om att just du kom till mig för att lära mig något stort och det är jag dig evigt tacksam för älskade Juni. Jag ryser fortfarande vid tanken på allt vi gått igenom och aldrig, aldrig aldrig nånsin att jag vill gå igenom en sån sak igen. Mitt livs största trauma var och kommer alltid att vara när du togs ifrån mig. men min själ har accepterat. jag känner mig lugn inombords. 
Jag tror inte att jag helt och fullt ut förlåtit än, men en dag är jag där.

Idag var vi på fostermedicin igen. vi mötte ett sorgset par i korridoren och känslan gick rakt in i bröstet, fy fan jag ville bara stanna och ge dom en stor kram. Vi hade en sen eftermiddagstid så det var inga andra än vi i väntrummet, så himla skönt. Smillisen var med vilket avdramatiserade allt väldigt mycket och gjorde känslan en helt annan. Var lite nervös innan hur det skulle kännas att ta med henne till min värsta ångestplats men nu i efterhand är jag så himla glad att hon var med. Vår fina glada, kloka, energiska tjej. 
Du förstår så mycket.
Jag la mig på sängen och fick "blå ketshup" på magen som Smill sa, och så dök den lilla bebisen upp på skärmen. Först var det som att den sov men vaknade till och började sprattla med sina små armar och ben *ihhhhh* :D Älskade plutt. finaste jag sett. jag bara log med hela ansiktet. vår lilla unge. mitt mirakel.
Smilla sa direkt "en bebis, en lillebror" och vinkade till skärmen och då såg det ut som att den lilla vinkade tillbaka. det var helt magiskt. vi alla skrattade och läkaren sa att nu vinkar bebisen tillbaka till dig.
Den känslan som fyllde hela min kropp *aaaaahhhhhhhh* den hade kunnat få mig att springa en mil.
Allt såg ut precis som det ska än så länge och vi blev flyttade FRAMÅT nästan en hel vecka?!!! det har aldrig hänt. sist blev vi ju bara flyttade längre och längre bak eftersom Juni inte växte som hon skulle, så det kändes som en revanch bara det!

Åhå. vår älskade bebis. du skulle bara veta vad du gjort för mig redan. du kom och gav mig livet igen. Du är så speciell. jag känner det. det som hände oss med Juni är alla gravidas värsta mardröm och det drog mig ner så långt under ytan... Det är konstigt att tänka att hade det inte hänt så hade du aldrig funnits, du hade aldrig ens fått en chans, du ÄR verkligen vårt mirakel på så många sätt.
Vi fick även göra NIPT idag, så om två veckor får vi svar på om dina kromosomer är friska och även om du är en lillebror eller lillasyster. SÅ SPÄNNANDE! Jag längtar!