VI ÄR NORMALA!

I veckan var vi som sagt på fostermedicin igen på en så kallad, organscreening. Lilla mini har blivit så pass stor att man nu kan gå igenom organen och se om något inte står rätt till. Jag var supernervös i vanlig ordning och låg bara och väntade på att läkaren skulle hitta någonting som vi inte ville, men hon småskrattade och log under hela undersökningen. lite annat än den där allvarsamma tystnaden som går att skära i.
Lillasyster sprattlade, voltade och vinkade som en liten tok där inne < 3 Lilla älskling. du är otrolig. 
Hon ville gärna visa upp sina öppna händer för oss och läkaren kunde lätt räkna till 5 fingrar på varje hand. Det coolaste var när hon förstorade upp en närbild på ansiktet och man såg ögon, näsa och mun och hon visade att läpparna var hela och fina. Det är Tobbes unge det. Tredje barnet nu som får beröm för sina fina läppar redan innan hon är född hehe.

Länge mätte hon och kollade och jag tänkte att nu hittar hon väl såna där läskiga prickar på hjärnan igen, eller felvridna fötter eller något annat bekymmersamt. men det kom aldrig något sånt. allt vara bara....bra, helt perfekt och helt, helt normalt.
en otroligt varm skön känsla fyllde hela mig. kan det vara sant?
Och när vi frågade om det blir några fler extrakontroller så sa hon "nej, det finns ingenting med den här bebisen som gör mig orolig, nu är er graviditet helt normal".
HELT NORMAL!

Mina ögon bara tårades. jag tänker på hur fullkomligt fel jag kände mig sist och hur snuvade vi blev på den här stora fantastiska känslan. då var det jämt en massa "men" som höll oss tillbaka och allt var så ovisst... allt normalt kändes som ljusår bort och det var som att det inte var till för oss, vi var dom där avvikande som det var så synd om. vi fick aldrig ens med oss en ultraljudsbild vilket jämt kändes så himla sorgligt när man såg andra par gå därifrån med sina svartvita bilder. vår bebis var liksom inte ens värd en bild kändes det som...

Jag svävade ut från rummet. samma rum jag tappat andan i av alla tårar och tuffa besked, samma läkare som med allvarlig min pratat om hur värkar kan kännas i vecka 20 när jag skräckslagen skrek ut min rädsla inför grymheten i en förlossning. 

Hon kramade min hand och sa att nu ska du bara njuta. Hej då och lycka till. 
En tår föll nedför min kind, vi har kommit så långt, så otroligt långt.
Nästa gång vi ska dit är på ett helt vanligt rutinultraljud i vecka 21 med en helt vanlig ultraljudsbarnmorska, inga specialister eller läkare. 
För nu räknas vår graviditet som NORMAAAAAAAl trallalallallaaaa :-D
Tänk att man så lätt tar allt som är normalt för givet, när det egentligen är ett mirakel i sig.