Julafton 24 December 2017 - ETT NYTT LIV I MAGEN

Jag är alltså GRAVID igen. jag måste nypa mig i armen hela tiden.
När Juni tagits ifrån mig tog det tid för kroppen att förstå. veckor efter kunde jag vakna på morgonen med båda händerna på magen, kännandes efter sparkar.
det var som ett extra slag i ansiktet varje gång jag med ett ryck tog bort händerna och påmindes om det tomma mörker som var det enda som fanns kvar där inne.
dumma kropp när ska du fatta, det är inget liv där längre, allt är över och dött kan du bara fatta det.

Jag hade så svårt att se hur något någonsin skulle kunna spira där inne igen. inne i min utmärglade, energilösa, trötta och genomsorgsna kropp igen.

även fast det från väldigt tidigt var den tanke som starkt kom till mig. redan innan förslossningen kände jag så starkt att allt jag ville var att få ha en frisk graviditet igen, en frisk bebis i min mage. den känslan var så stark. mycket starkare än rädslan över att behöva genomgå samma sak igen.
den viljan. längtan. att det här skulle inte få vara slutet. jag ville välja livet igen. men skulle det gå?

Jag försökte tänka att det kommer när det kommer, när tiden är rätt och min kropp och själ är redo så kommer det. men i smyg kände jag mig så rädd, rädd för att våra chanser nu var brända, att det här bara var början på fler motgångar.


Men livet återvände.
Den 18:e december, knappt 3 månader efter förlusten av Juni fick vi veta att ett nytt liv redan slagit rot några veckor tidigare. jag har nog aldrig känt mig så frisk och full av liv som då. som att blodet färgades rött i ådrorna igen och ljuset jagade bort allt mörker i kroppen. tacksamheten fyller hela mitt hjärta.



Livet är så lustigt. fantastiskt och fruktansvärt om vartannat. men just nu så fullkomligt magiskt.
som den bästa gåvan livet kunde ge.
För knappt tre månader sen var jag så långt ner på botten att varje andetag kändes svårt att ta, jag visste knappt om jag skulle överleva och nu det här? jag kan knappt tro att man får vara såhär lycklig? kan livet vara såhär fantastiskt? tänk att just jag skulle få bli så lyckligt lottad.
jag får nypa mig i armen.
det är så magiskt. och jag njuter varje minut som jag får vara gravid. jag är så smärtsamt medveten om allt som kan gå fel så varje frisk, normal och bra stund känns extra viktig att ta till vara och njuta av. man vet aldrig när det ändras. men jag vägrar låta oron äta upp glädjen. inte den här gången. jag ska våga låta glädjen, pirret och lyckan ta plats, för det är vi värda!
jag vill bara skrika ut till hela världen!
JAG LEVER IGEN!
jag dog inte av sorg, det låter kanske konstigt men det kändes verkligen som att en del av min mage fysiskt dog, släcktes ner och inte längre fanns, för den tillhörde ju Juni, och det var som att hon tog med sig den delen av mig när hon försvann.

Tänk, att du lilla Pyre där inne är något helt nytt. en helt ny hopblandning av tobbe och mig. helt ovetandes om den enorma sorg vi precis gått igenom så kämpar du på där inne och gör precis det du ska.
Livet är så stort! och kroppen helt fantastiskt. den vägrar liksom ge sig.