Nu har över halva graviditeten passerat. det känns helt overkligt att skriva. samtidigt som det känns som att jag varit gravid i en evighet, vilket jag ju har när jag tänker efter (jag räknade ut att de senaste 11 månaderna så har jag mått illa i 6 hela månader, tänk er ett halvårs magsjuka).
Att passera den där veckan, den där dagen när jag var tvungen att göra det ofattbara och avbryta graviditeten sist har väckt så många känslor inom mig.
På ett sätt känner jag en enorm seger, som en revansch i sig att vi nu kommit längre, och att allt fortfarande verkar gå så bra. En oändligt stor tacksamhet och lättnad. Men samtidigt har det väckt en storm av sorg till liv igen. jag hade nog inte tänkt att det skulle bli så.
Sorgen har legat i vila ett tag nu. men det är väl så den jobbar. den stormar och sliter och vilar och pyttsar ut lite när man minst anar.
När vi var på rutinultraljudet i veckan och fick se hur stor och fin vår tjej blivit så kände jag mig samtidigt så ofantligt sorgsen. Tänk att du också blev sådär stor, en halvfärdig bebis, och att vi var tvungen att ta beslutet att då, så sent, avbryta. Du som såg så välskapt och frisk ut. Du som sprattlade och var så levande inuti mig precis som din lillasyster nu är.
Det är SÅ ofattbart. det är så fel. ändå var vi tvungna att göra precis det. tro mig, det finns ingen människa på denna jord som skulle gå igenom det helvetet om det inte var för att det var det enda alternativet.
Vi greppade efter halmstrån och solskenshistorier enda tills vi fick beskedet svart på vitt. det finaste vi kunde göra för Juni var att bespara henne ett mycket kort liv av lidande om ens något liv alls. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv.
Ibland kan jag snudda vid den där känslan, den där fullkomligt vilda paniken och rädslan som skenade inuti, känslan av att vara fast i min kropp, inte kunna fly, inte kunna kliva ut och få distans, inte kunna trycka på stopp, inte kunna ta ett enda andetag utan att ständigt vara mitt i det. Hon var ju i mig, allt var i mig, vi var ett.
Konflikten mellan kroppen och hjärnan. Hur kroppen med full kraft stretade emot, ville behålla, ville skydda till varje pris, ville övertyga hjärnan om vilket vansinne detta var.
Jag älskade ju det här lilla livet!
Jag minns hur jag fysiskt fick tvinga mig in i förlossningsrummet. hur mina ben ville springa åt ett helt annat håll. hur vansinnigt fel allt var. och så den där förlamande skräcken.
Hur går man igenom en förlossning och möter en smärta helt utan mening, helt utan mål. Ett slut som skulle ha varit en början. en smärta som leder in ett ännu större mörker och en tomhet så påtaglig i varje cell i ens kropp.
En fysisk saknad som inte går att beskriva om man inte upplevt den. en mage utan sparkar. nyss var du där. och sen blev allt så smärtsamt stilla. från en sekund till en annan. inget barnskrik. ingen bebis på bröstet. ingen flagga i topp. bara tomhet, tystnad. ett omänskligt farväl. packa ihop och åka hem. hem till livet där inget längre känns som innan. hem till ett långt och tufft sorgearbete.
Det är som att mitt sorgepussel består av 100 olika bitar sorg att bearbeta, en bit i taget, och än är inte alla bitar på plats. det får ta sin tid.
Dessa vita små mini-fjädrar fortsätter att dyka upp lite överallt var och varannan dag nu, en liten hälsning från Juni < 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar