En morgontrött bild på naken-magen i vecka 30.
30 30 30 30 30 30 30. KAN INTE FÅ IN I SKALLEN ATT VI REDAN ÄR HÄR!
Hallå, då är man jättegravid ju?! och det är typ snart dags! äh det är så svårt att greppa.
Snacka om att detta varit en milstolpe som legat låååångt långt bort i horisonten. typ som att FYLLA 30 ungefär haha. 
den där frustrationen i början över att 1 dag var som en månad omräknat i gravid-tid har bytts till att jag nästan vill stanna tiden lite. det är så mycket jag vill hinna fixa och förbereda mig på, typ hur sjutton man FÖDER ETT BARN till exempel?!
just nu föreställer jag mig att försvinna in i ett svart hål typ, dvs jag har ingen aning om hur jag kommer reagera, vad som kommer hända eller vilken jävla pers det kommer vara. men så är det ju med allt i livet som är nytt så jag använder min vanliga överlevnadsstrategi, dvs tänker mig det värsta så blir jag förhoppningsvis positivt överraskad heh. 
Känns dock som att jag kanske har utvecklat lite mer tro till min egen kropp dessa månader än jag haft innan?
det är ju verkligen inget unikt med mig på nåt sätt, men ändå, tänk vad den kan! den har verkligen överraskat mig positivt med allt den klarat av såhär långt *peppar peppar* utan att strejka. har ju hört om folk som blivit sängliggande i 9 månader på sjukhus med dropp och med det i bakhuvudet kan jag ju inte annat än känna mig enormt tacksam och positivt överraskad liksom. 

märker även att jag mer än gärna lyssnar på folks *skräck-förlossnings-berättelser* med kanske lite väl mycket fascination och nyfikenhet, men jag är sån som vill veta allt inför nya uppgifter, läsa på och göra "research". och tydligen verkar det gälla även denna minst sagt, stora utmaning. 
Sen ska man ju enligt alla vara så öppen som möjligt och veta att det inte kommer bli som man tänkt sig ändå så ja, mitt svarta hål kanske inte är en så dålig vision trots allt haha.

3 veckor kvar att jobba sen jäklar ska här mediteras och andas och sättas upp målbilder och yogas och läsas på och vila och äta och ja, ladda gärnet. eller vad man nu gör när man är mammaledig med bebisen kvar på insidan?


Den här veckan är vår lilla skruttis fortfarande ca. 40 cm (som ett tangentbord!):



och går upp sig till drygt 1,5 kg men det kan tydligen skilja mycket mellan olika bebisar eftersom generna påverkar till stor del. Moderkakans storlek och kapacitet spelar tydligen också roll *kom igen nu miss mothercake!*
Kroppsbehåringen börjar försvinna samtidigt som huvudhåret blir tjockare och hon öppnar ofta ögonen och ser sig om.
En del bebbar börjar redan nu lägga sig med huvudet neråt och man kan känna tydliga sparkar upp mot bröstkorgen, vilket stämmer bra på vår tjej. hennes små fötter är ständigt uppe vid mitt högra revben och pillar runt och rätt vad det är åker den lilla rumpen ut mitt i magen som en hård klump som buktar ut.
Jag känner henne även hicka nästan varje dag nu, ibland flera gånger per dag, vilket tydligen är vanligt nu när hon övar för fullt på att andas själv. 
många kallsupar blir det för den här lilla Vildan < 3

På torsdag har vi nästa barnmorskebesök och jag längtar så så mycket efter att få höra världens bästa hjärtslag igen och mäta magen och se så allt ser bra ut fortfarande.

Välkomnar i allafall alla 30-nånting-veckor nu framöver! 
Nu kör vi!