DET ÄR NU LIVET ÄR

Jag lägger dig mot mig och sveper min kofta om oss båda, känner din lilla kropp vila tungt mot min, drar näsan genom din mjuka kalufs och andas in doften, dansar runt till tonerna av First Aid Kit som alltid gör dig så lugn, känner ditt huvud mot min axel, klappar dig mjukt över ryggen och känner hur du somnar.

Hör dina andetag djupna.

Tiden och alla måsten suddas bort, det är du och jag, här och nu och jag känner mig rikast i världen 💗 som har just dig.

Det fanns en tid när jag bara drömde, fantiserade och önskade att få hålla dig i min armar just precis såhär. Undrade om det någonsin skulle bli sant... Alla dessa små små stunder som innehåller det där stora, det som på riktigt är livets magi. Jag vill bara trycka på paus och suga i mig av allt.

Vissa dagar bara sköljer den där tacksamheten genom varje cell i min kropp med en sån kraft att det inte går annat än att förlora sig i vågen 🌊✨

För ett år sen, på alla helgona, var vi och tände ljus för din änglasyster precis vid den här tiden. Så mycket sorg och smärta som bodde i min kropp då.
så mycket tomhet.
inte visste vi att bara en kort tid senare skulle du flytta in där i min mage och fylla min enormt tomma kropp med så mycket ljus och liv igen.
och när vi nu åter tänder ett ljus för vår ängel så är du med oss. jag tänker ofta på vilken plats jag befann mig på för ett år sen, och vart vi är idag. jag är så enormt tacksam. Tacksam är verkligen det ord som oftast snurrar i mitt huvud nu för tiden.
Jag vill aldrig tillbaka till hur livet såg ut för ett år sen, och att vakna varje morgon och inse att livet är helt annorlunda nu från då, det är....ja det är tacksamhet rakt igenom. och att jag fick allt jag önskade - dig. Du är allt jag drömde om, och nu är du här. Vår älskade Alba. Som jag längtade efter dig.



Ofta tänker jag att jag skulle vilja skriva ner hela min historia. När jag var mitt uppe i rädslan och ovissheten så kändes det så otroligt ensam. och när jag min värsta mardröm till slut blev sann - att jag skulle behöva föda ut ett dött barn, så fanns det i stort sett inget att hitta, inget att läsa. Jag var så rädd.
Jag skulle så gärna vilja hjälpa någon i samma situation, inge lite lite ljus mitt i allt hemskt och säga att man överlever. man kan ta sig igenom det där allra värsta, och även fast livet kanske aldrig blir så som innan och att det där rummet av sorg alltid kommer fylla en del av ens hjärta så kan man börja leva igen, skratta igen, må bra och komma ut starkare.
Bara man tillåter sig att känna, att vara i sorgen och inte trycka undan eller förminska. Jag vill säga att du kommer få höra folk säga fel, folk som egentligen bara vill väl men där allt blir så fel. Kommentarer så som "jag har också fått missfall så jag vet precis hur det känns" eller "du är ung, du kommer att få fler barn i framtiden".
För mig var det som en eld som tändes inombords och det var så viktigt att sätta ner foten och förklara att det var inget missfall. Det var en halv graviditet, en halv bebis och viktigast av allt; det var en förlossning som aktivt fick startas med allt vad det innebär. Jag - fick föda ut henne.
Min kurator sa det så fint, att det är ett sätt att vara sann mot sig själv. att stå upp för sin historia.
Och att vi kanske skulle få fler barn var såklart en tröst, men tog inte bort sorgen över det barn vi aldrig fick. det kommer det aldrig att göra.
Men att få fler barn var allt jag önskade direkt, jag har full förståelse för dom som vill vänta, men för oss såg vi ingen anledning. Vi visste vad vi ville och ville det mer än någonsin nu när vi varit så nära, så inställda. den målbilden var så stark. sällan har jag längtat efter något så himla mycket, med både kropp och själ.
Det var som att jag insåg snabbt att den här sorgen kommer aldrig att gå över, den kommer finnas med mig som en parallell känsla i allt jag gör, för resten av mitt liv.
Man lär sig att leva med minnena och den här resan har lärt mig så mycket som jag idag inte skulle vilja vara utan. Jag vet vad som är viktigt, på riktigt. För när allt skalas av och allt man vill är att livet ska vara normalt, så inser man hur mycket lycka som ligger i det där dagliga, det som så klyschigt kallas livet. Men det är så sant. I det där lilla, alldagliga finns det verkligt stora. Det här året har om något gett just, perspektiv.
Jag tänker ofta på dom som står inför det som vi gjorde för ett år sen, mitt hjärta värker när jag här om dagen gick förbi skylten med "Fostermedicin". Jag önskar att det fanns mer stöd att få, för vi är så många fler än man tror som går igenom det där svåra, ofattbara, och det finns en styrka i att inte vara ensam.

ALBA - 1 MÅNAD 11 OKTOBER

1 månad idag.

Vår starka lilla tjej!

Tänk att det gått en månad sen klockan slog 06:00 och jag fick upp dig på bröstet för allra första gången (efter att ha frågat säkert 10 gånger, lever hon, mår hon bra, lever hon?!).

Jag höll dig så nära, helt överväldigad över att du äntligen var här! livs levande och helt perfekt! sen vred jag huvudet och tittade jag ut genom fönstret och såg solen stiga över himmelen i just den stunden, där från vårt rum på 9:e våningen. "Titta, nu går solen upp" sa jag till Tobbe. Som jag visualiserat hur ett slags ljus åter skulle skina över oss där förra hösten. Och så föddes du precis så, i gryningsljuset.

Det var som att tiden stog stilla där och då, som att någon slags cirkel slöts inom mig. Så fantastiskt vackert. 

Alba, vårt ljus, vår gryning, vår soluppgång.

0925

Ett år har gått. 
Ett år av mer sorg och djup smärta än jag någonsin tidigare upplevt. Ett år sen det svåraste farvälet jag någonsin behövt ta, att släppa taget om din lilla lilla hand. 
Att lämna dig och själv gå vidare.
Samtidigt ett år av så oändligt mycket kärlek, tacksamhet och lycka. Över en ny graviditet. En ny chans. Ja över livet!
Ett år. Helt ofattbart. mycket känns såhär efteråt som en overklig dimma. andra saker är fortfarande helt smärtsamt glasklara. Fortfarande bränner det inombords av sorg och ilska när jag tänker på att vi aldrig fick en chans tillsammans. Att det inte fanns något vi kunde göra. Att du inte fick vara frisk utan togs ifrån oss.
Den känslan får jag lära mig att leva med för resten av mitt liv.
Jag kommer aldrig att glömma. Men att jag nu, ett år senare, sitter med den mest ljuvliga lilla 2-veckors bebisen i min famn och att hon är frisk! och lever! och mår bra! Att vi faktiskt kom i mål tillslut! Det är bara...för stort att ens ta in just nu.
Livet alltså. så lite vi vet. så lite vi kan kontrollera. djupa dalar och magiska toppar, och allt därimellan.

DET FANNS ETT SLUT PÅ GRAVIDITETEN OCH EN NY BÖRJAN



Den 11:e september, 16 långa dagar efter beräknat datum så kom hon äntligen, vår älskade, efterlängtade Alba. så ljuvlig och värd all väntan i världen. Vägen till dig var krokig och känslosam och jag har svårt att förstå att du faktiskt ligger här i min famn nu, livs levande och helt heeeelt underbar. Det är som att ju mer jag ser in i dina nyfikna ögon och för varje timme som går så blir jag mer och mer kär. Du ger mig som små kolsyrebubblor i hela kroppen - så känns det när jag ser på dig!



Tänk, än en gång har vi fått världens finaste dotter, som jag älskar den här lilla mini-människan redan < 3

VECKA 42 FOREVER GRAVID

Här har ni mig - det eviga preggot!
Är på riktigt chockad över att ha gått över så här mycket. Vi skulle ju ha en två-veckors bebis vid det här laget? Har jag inte varit gravid länge nog nu?
Nej jag kan inte förstå varför hon aldrig vill komma.
I tisdags var jag på ultraljud för att se att allt fortfarande är bra där inne i livmoderns värld och det var det. Barnmorskan sa åt mig att inte ge upp hoppet, det kan hända preciiiiiiis när som helst. jo tjena. jag börjar bli mer och mer inställd på att det blir till att tvinga ut den här lilla tjejen på medicinsk väg nästa vecka... 
Envisa unge!

Fördriver dagarna med långa promenader, förtidsröstning och igår var jag hemma hos en fin granne och blev bjuden på fika i stora lass. små hållpunkter varje dag. Idag var Smilla ledig från förskolan och fick följa med till barnmorskan. Jag berättade om att jag för varje dag som går blir mer och mer orolig för att någonting ska hinna gå fel nu när vi är så ruskigt nära. var tvungen att gråta en skvätt och hon lugnade mig med att säga att det är heeeeeelt normalt att gå över tiden och att det inte är ett tecken på att något är fel. Lillasyster mår fint, måste hålla fokus på det och att vi snart snart ses nu. 

Mitt blodtryck var lite högt för första gången, men tror det berodde på mitt lilla break-down och att jag dragit Smilla i vagnen hela vägen dit. 

Men! Den stora happening-en var ändå att jag blev hinnsvept? eller hur man nu säger? hon gjorde en hinnsvepning och jag var visst öppen 2-3 cm. weiii. 
"Gå nu ut och powerwalka" sa barnmorskan åt mig, okej tänkte jag, nu jäklar, 9,7 km senare och jag känner... inte ett skit . såklart. denna unge är av det envisaste slaget helt klart.

Försöker förlika mig med att det blir igångsättning på tisdag. För det är sista dagen jag "får" vara preggo, sen kan det faktiskt bli negativt för oss båda. Så på tisdag gäller det, då åker vi inte från bb utan henne. så sjukt ändå. all denna väntan och otroliga längtan och nu ÄR det på riktigt bara dagar kvar. nästa helg HAR vi en bebis. då är hon här! vill bara gråta. vägen har varit lång, vägen till henne < 3

VECKA 41

PANG-PREGGO!

Jajamen, fortfarande med magen i vädret! 
Nu har jag snart gått en vecka över tiden och det står klart att lillasyster blir en september-bebis precis som sin storasyster. Känns ändå bra att ha dom "samlade" och september verkar ju vara min stora föda-barn-månad. för den här månaden måste hon väl ändå komma? eller...? börjar på allvar tro att det här är mitt normaltillstånd nu, Barba-mamma delux. 
Vi var SÅ säkra på att hon skulle komma förra helgen, jag kände mig pepp och redo, men bf-dagen kom....och gick... och sen dess känns allt bara mer och mer avlägset. som ett antiklimax som passerade och nu minskar chansen att hon kommer för varje timme som går. jag kan inte få in i hjärnan att det ju är precis tvärtom, vi kommer ju närmre och närmre, men nej...det känns som att hon kanske kommer framåt jul? om vi har tur?

Jag tror hon är av en annan sort än sin syster den här lilla tjejen, inte lika otålig och snabb med allt utan mer en lugn själ som tar sin tid. ska bli spännande att se om det stämmer när hon kommer ut. För NÅN gång måste hon väl ändå komma ut på rätt sida om mitt skinn?!
Smilla har pepp-talk med magen varje dag nu, säger med bestämd röst att nu får lillasyster komma för hon HAR VÄNTAT SÅ SÅ LÄNGE NU, och försöker locka med paket och gosedjur och att hon ska pussa och krama och visar napparna och filtarna som lillasyster ska få. men nej, inget händer.
Inga känningar. nada.

Jag och Tobbe GICK liksom in till stan i onsdags och åt lunch, 1,5 mil och jag kände absolut ingenting, inte ens en endaste liten sammandragning kunde kroppen bjuda på. så ja, jag tar det som ett tecken på att hon verkligen inte ÄR redo än.
Det är lite skrattretande för jag trodde att är det någonting jag lärt mig det här året så är det hur lite kontroll man har över livet, vi tror att vi kan styra och ställa och planera och kontrollera när mycket egentligen bara handlar om att go-with-the-flow och acceptera saker som dom är. och det här står ju helt utanför ens makt.
Jag ser det här med att gå över tiden som ytterligare en läxa i just det. att landa i tilliten till att hon kommer när tiden är helt rätt, när kroppen och själen är helt redo. Hade någon sagt till mig för 11 månader sen att jag nu skulle ha en frisk, levande, färdig bebis i min mage hade jag tänkt att låt mig gå över 3 veckor, skitsamma, det betyder ingenting i jämförelse. och så är det ju. det gäller bara att hålla fokus på det viktigaste - lillasyster mår bra och hon är påväg, så fort hon bara kan i sitt eget tempo.

Barnmorskan blev förvånad i tisdags när jag dök upp på vår tid som vi båda var så säkra på skulle ställas in. allt var fortfarande bra med mig och bebis och den här gången fick jag lyssna lite noggrannare när hon berättade hur planen ser ut för dom kommande 2 veckorna. På tisdag ska jag på ultraljud för att se att det finns tillräckligt med fostervatten, beräkna hur stor hon verkar vara och så att flödet i navelsträngen funkar fint fortfarande. så nu ligger mitt fokus på ultraljudet och att det ska bli kul att få se henne igen, om än på en skärm...
Sen blir det nytt barnmorskebesök på fredag och tid för igångsättning någon gång veckan efter det. Hoppas hoppas att allt sätter igång naturligt, vill inte gå igenom samma procedur som med förlossningen med Juni...det känns för makabert. 
Phu. barnmorskan lugnade mig med att säga att hon aldrig varit med om att en omföderska (som inte gått över tiden med första barnet) gått över så pass mycket med andra att det slutat med igångsättning. men avslutade också med att säga att jag kanske blir hennes första mamma som gör det....

Ja jösses. det här med att hon ska komma känns verkligen mer och mer avlägset från alla håll och kanter. Får väl se om jag står här och putar in i vecka 42 också. och vecka 45, 50 och 60...? ZzZzzzzz.....

TA-DA-DAAAAAA VECKA 40 ÄR HÄÄÄÄÄR!!!!!

Hallååååå, jag är en gravid person i vecka 40, NU är det NÄRA?!!!! Hur galet är det inte???? Snart är vi i MÅL! Efter att ha varit gravid i 1,5 år (med undantag för 2 månader) så har vi snart vår lilla efterlängtade bebis. bara det får en ju att vilja gråta. det är så magiskt stort. snart är cirkeln på något sätt sluten, sista pusselbiten faller på plats och vi får vår belöning för all skit vi tagit oss igenom. 

Jag är så stolt över oss. Aldrig hade jag vågat hoppas att vi bara 11 månader efter vår senaste förlossning snart skulle stå inför en ny, fullgången, lycklig, förväntansfull, FRISK en. 

Jag är så oändligt tacksam. så oändligt jäkla tacksam till livet! allt jag har och allt vi står inför. allt som är här och nu, alla små stunder av lycka, att vi är friska och mår bra och får vara tillsammans.

Det är som att när man varit på den där bottenlösa botten och krälat runt, när allt bara varit fel och onormalt, känt den där avgrundssmärtan och tunga tunga sorgen, meningslösheten, desperationen och hoppet som rann ifrån en, att bära på något som man aldrig kommer att få. att stå inför sin värsta mardröm. tomheten. att vandra runt som ett tomt utmärglat skal med insjunkna kinder och tårar utan slut. 

att vara i det. och sen få lämna den platsen och få känna livet igen.

Det låter klyschigt men sen dess är det som att min nivå av glädje har höjts, tack vare det vi gått igenom. det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på vart jag var för mindre än ett år sen. då önskade jag bara så innerligt att få känna mig normal och som vanligt igen, då förstod jag hur mycket man bara tar för givet.

Jag önskar att vi sluppit det trauma som det är att ta beslut kring liv och död, när huvudet säger en sak men kroppen skriker något helt annat, att i 5 månader hoppas, tro och längta och sen är allt bara borta, över, tomt och ensamt, med minnesbilder på näthinnan som man aldrig nånsin trodde att man skulle bära med sig. sånt man knappt vågat närma sig i tanken för att det är så smärtsamt.

Men idag kan jag inte vara annat än tacksam, för det är ju så, vi lär av livet och det vi är med om, allt är en erfarenhet om vi bara väljer att se det så och det finns något gott att plocka med sig även ur det värsta. 

Man vet aldrig vad en annan person varit med om, vilka sår den bär och vilka minnen den har på sin näthinna. Det är så viktigt att komma ihåg. alla har sitt, därför måste vi vara snälla och ödmjuka mot varandra.

Men ja, åter till det som försiggår i min mage just nu! För det är en hel del! Har sammandragningar från och till hela dagarna, men det har jag ju haft i några veckor nu så det är inget nytt på den fronten :)
Ibland, speciellt på kvällarna kan det komma som svag molvärk och lite illamående. Varje kväll tänker jag att ja, inatt kanske det drar igång. men icke! Så nu börjar jag nästan tro att jag kanske kommer gå över tiden trots allt?
Det är en himla vild bebis på kvällarna som stökar och bökar sig neråt och det iiii-iiiilar varje gång hon stötet i lill-huvudet i någon nerv eller typ, bäckenet? 

Ser ni hur magen hänger nu? Så sjukt att det ligger en hel bebis där inne.

Jag börjar känna mig redo för förlossningen nu, jag vet hur jag vill ha det, vad som funkar för mig och jag HAR klarat det förr. Samtidigt finns en liten rädsla om att något ska gå fel nu när vi är så så nära, nu vill jag bara ha henne i min famn och höra att allt är bra < 3

Lilla älskling, vi väntar på dig och är så peppade på att få börja det nya livet tillsammans med dig!

VECKA 39

NU ÄR DET NÄRA

,

Har bara trötta hissbilder från denna vecka haha.

Tobbe har jobbat igen och jag och Smill har myst på och lekt och fått sällskap av Elina, Joel, Tyra och Elise en dag. Kände att det gav energi :) Så härligt att se barnen leka och få gosa med Elise som snart blir 4 (!!!) månader. och snart är hennes lilla kompis här. så himla bra tajmat att få barn samtidigt som sin fina vän.

Denna veckas happening var att jag och Tobb var hos barnmorskan för att utvärdera graviditeten och prata förlossning. Så himla sjukt, har fortfarande så svårt att förstå hur nära vi är. 

Lilla A ligger nu helt fixerad och redo, magen ligger precis som innan mitt på kurvan eller något under, hjärtljuden var fina och mitt blodtryckt lågt och bra. 

Tipp-topp alltså! Förutom min svullnad. vaknar fortfarande på nätterna av att händerna domnar och fingerlederna värker, på morgonen känns fötterna runda undertill och jag måste liksom trampa ut dom. MEN, känner mig ändå väldigt förskonad från krämpor och är SÅ tacksam över svalare vindar, tycker det borde tryckas upp t-shirts med texten "Jag var höggravid sommaren 2018". haha. 

Hur som helst fick vi nästa tid den 28/8 hos barnmorskan, men hon trodde inte jag skulle komma då. vi får väl se, så himla spännande, hoppas inte på att gå över maximal tid i allafall...

Ännu en suddig hissbild med ett försök till leende hehe.

VECKA 38 med lillasyster

Här står man då åter framför spegeln och tar kort på magen, har ju verkligen blivit en vana nu. Men nu är det inte många gånger kvar att föreviga den här kanonkulan. Det drar ihop sig. 2 veckor kvar! TVÅ! så hysteriskt galet. 

Är så less på alla gravidkläder nu och har börjat sortera ut och hänga fram amningsvänliga plagg i garderoben i stället. lika roligt och mysigt som det är i början att köpa gravidkläder, lika skönt är det ju sen att få börja ha "normala" kläder igen. är så peppad på det!
Även på att kunna röra mig liiiiite mer smidigt och inte behöva bredda benen typ en meter och ta sats för att böja mig ner och hämta upp nåt från golvet, allt till ljudet av stånk och stön och högrött fejs efteråt. hehe. minns knappt hur det var?

Veckans stora krämpa stavas svullna fingrar och tår. herre gud. vaknar flera gånger per natt nu av att händerna domnat bort och lederna i fingrar och tår gör så ont så jag får liksom böja försiktigt för att mjuka upp dom. hoppas det försvinner när lilla A är ute...

Annars mår vi bra, jag och kulan, från att förra veckan ha haft sammandragningar typ helahelahela tiden där magen blivit STENhård, till att knappt ha några överhuvudtaget denna vecka. Även lillasyster känns lugnare där inne. Inga planer på att komma ut än på ett tag kanske?
Eller så vilar hon upp sig inför livet här ute, vår lilla tjej :-)

Nu räknas graviditeten som fullgången och bebisen färdig! så drar det igång nu är det bara att köra på! 

Vi är så himla nyfikna på dig nu!
Hur kommer du se ut? Kommer du vara en liten kopia av Smillisen? Hur kommer livet som fyra i flocken kännas? En sak är i alla fall säker, och det är att vi längtar så så mycket, inte minst din storasyster. Vi har väntat på dig så länge nu älskling < 3

Det känns som en evighet sen den där kalla, yrvakna decembermorgonen när jag med skakig hand plötsligt stog där i badrummet med en sticka som visade två streck. den stora känslan. den lyckan. den enorma tacksamheten. Tänk att något så fint lyckats slå rot och växa i min så sorgsna kropp.
Du var min högsta önskan.
och nu är vi snart i mål, äntligen.
Snart, snart får jag hålla din lilla lilla hand och pussa ditt lilla ansikte för första gången. se in i dina ögon. du som redan nu gett mig så enormt mycket mer lycka och liv än du kan ana. Vi väntar på dig lilla A.

VECKA 36 OCH 37

Ja jösses hörrni, veckorna GÅR! Kör en liten uppdatering för vecka 36 och 37, på tiden eftersom vi idag går in i vecka 38!!! Det har ju varit varmt, värmeböljan har väl inte undgått någon och herreherregud vilken utmaning att vara högpreggo i stekhettan med en bebis som dessutom värmer upp inifrån, en massa extra vikt att kånka runt på och massa extra liter vätska som ska pumpas runt i kroppen. Hejja kroppen säger jag bara! 

Mina händer och fötter svullnar upp så mycket emellanåt och jag som vanligtvis har 37 i skor har nu 40. ska bli så spännande att se hur kroppen återställer sig efter detta, om den gör det, annars blir det till att skaffa en ny skogarderob hehe *mmm*.

Jag pimplar i mig vatten med äppelcidervinäger (som tydligen ska hjälpa till att balansera vätskan i kroppen?) och massa massa is. och så fötterna i högläge svettandes som en gris, där har ni mig.

En tropisk kväll flyttade vi ut sovrummet till terassen och sov under stjärnorna, bästa idén någonsin. Så mysigt och Smilla älskade det < 3

Vår lilla familj har helt ställt om dygnsrytmen för att orka med dessa dagar, vi sover till 9, badar eller besöker någon galleria med bra AC (heaven!) på förmiddagen och sen är det siesta i flera timmar mitt på dagen, eftermiddagarna är bara att försöka överleva framför fläkten och sen efter 19-20 vågar vi oss ut till lekparker och plaskdammar och sen njuter vi fram till midnatt i soffan på terassen och busar och myser och tittar på stjärnorna tills vi somnar. det är så jag kommer minnas den här sommaren < 3 väldigt mycket fin tid tillsammans. sena härliga sommarkvällar.

Varm, svettig, trött. Ibland är det som att jag knappt får luft i värmen och måste anstränga mig för att kippa i mig, då vill jag bara krypa ur mitt eget skinn. 
Men, i övrigt mår jag väldigt bra. Kvällarna när solen gått ner är ljuvliga som sagt, då går vi kvällspromenader och jag njuter verkligen av svalkan och att få röra på mig.
Att få simma i vattnet är också helt magiskt! svalt + smidig på samma gång!

Jag börjar bli mer och mer nyfiken på när hon kommer vår lilla tjej, jag har så sjukt mycket sammandragningar och magen blir precis STENhård säkert 20 gånger per dag, det gör inte ont men det nyaste är att efteråt stannar en molande mensvärks-känsla kvar långt ner i magen. det märks mycket tydligare denna gång att kroppen verkligen förbereder sig.




Vi har hunnit med att gå på bröllop också, helt magiskt och även fast jag höll på att få en rejäl dipp under middagen så kom efterrätten och räddade allt och när dom andra drack bailys gjorde jag kaffe med mjölk och massa socker och lurade mig själv fullt ut! Glömde nästan nästan bort att jag var höggravid där ett tag för jag hade så himla trevligt och efter bröllopstårtan orkade jag till och med med några danssteg men runt 1 påminde Tobbe mig om att inte ta ut mig FÖR mycket.

Förra veckan lämnade vi vår kokheta lya för några dagar i en stuga vid vattnet tillsammans med mormor och morfar (ja Smillas alltså), så himla härligt och jag hade gärna stannat längre.



Overklighetskänslan sitter dock i. Idag säger appen att det är 20 dagar kvar och jag tror ju att hon kikar ut någon dag tidigare. Det är som att jag inte riktigt hinner gå in i tanken fullt ut på att få en bebis, kanske är det fortfarande mycket rädsla som lurar, kommer vi verkligen verkligen att få behålla henne? kommer vi att få vår bebis till slut? 
Men gud vad jag längtar samtidigt, tänk, en till person till vår lilla flock! det är så mycket jag ser fram emot. vill bara starta livet som 4 och samtidigt njuta av sista dagarna bara vi tre, det blir ju en epok som tar en annan form. Lilla lillasyster, du är så välkommen.

Vikt och längd skiljer nu när hon i princip är färdigbakad, men runt 3 kg och ca 48 cm. tänk va, jag går med en hel människa mitt på magen nu!

EN ÖVERHETTAD VECKA 35

Såhär går jag runt för det mesta, högröd, svettig, flåsande och stånkande med kanonkulan i vädret. Kör en snabb summering av vecka 35 eftersom vi egentligen redan är inne i v 36. Ihhhhhhhh!
Vecka 35 började med en blödning som gjorde mig lite fundersam varpå jag ringde BB Stockholm som direkt frågade om jag haft mycket sammandragningar på sista tiden och, eh ja! trodde ju nästan att förlossningen startat där efter min magsjuka. så det berodde troligtvis på det.
Jag känner ju en stark connection med lillasyster där inne, min lilla unge, så jag känner mig inte så orolig. Hoppas dock att hon stannar några veckor till. känner mig trots värmeslag och smidighet som en val inte alls klar med den här graviditeten än! Vill hinna njuta av den här magen ett tag till...för tänk tänk om det är sista gången, huuuu, nej det är för sorgligt för att ens tänka på.

Jag och Smilla har varit lediga medan Tobbe jobbat sin sista vecka och vi har myst på och riktigt kommit in i semester-feeling, så skönt. Riktigt njuter av att bara vara hon och jag och göra små utflykter till stranden, plaskdammen och lekparker, min älskade Smill. det är mycket gos och prat om lillasyster nu, hon säger att hon längtar efter att få krama henne, men vi får väl se när hon väl är här för att stanna hehe. i helgen tog vi upp alla bebiskläder *chocken över hur små kläderna är!!!* och har börjat fixa så smått med babyskydd, pytte-pytteblöjor och babysitter.

Juste! Jag och Smilla var ju hos barnmorskan i fredags! Så mysigt och Smill satt med på britsen och iakttog noga när magen mättes och hörde när bebisens hjärta dunkade på. "oj här inne var det full fart" enligt barnmorskan, själv tycker jag att hon är väldigt lugn på dagarna men vaknar till på kvällar/nätter och tidiga morgnar... Allt var fortfarande bra med allt och min Svensson-mage följer normal-normal-kurvan till punkt och pricka. 

Efteråt firade vi med att gå och fika och möta upp Pappi och Smillisen sprang in i hans famn det fortaste hon kunde och berättade stolt hur duktig hon varit hos barnmorskan.

Denna vecka är vår minsta pluttis ca 44 cm lång och väger omkring 2,5 kg. Det centrala nervsystemet är snart helt klart och matsmältningsapparaten är nästan färdigutvecklad. Bebin fortsätter att lägga på sig vikt (ca 300 gram i veckan nu framöver?!!) och fyller ut nästan hela livmodern. 

Fingernaglarna har nu vuxit ut helt och hållet. Så sött!

ÄR NI MED NU?

VECKA 34!!!!

För att sammanfatta förra veckan, vecka 33 kan jag säga att det var DE STORA krämpornas vecka för min del, det tog på krafterna att vara hemifrån en hel vecka i högsommarhetta kan jag lova. Fick känna på både halsbränna, värmeslag som slog ut den lilla hjärnkapacitet jag har kvar, vakna stup i kvarten på natten av oklar anledning OCH det allra nyaste: sammandragningar! ett tag trodde jag nästan att nu kommer hon! Sjukt intensiva var dom där någon timme när vi satt i bilen påväg till stranden.

Tack gode gud så lugnade dom sig när jag kom in i skuggan, fick mig ett dopp i sjön och sjunka några grader i kroppstemperatur. Hualigen, hann bli riktigt oroad där ett tag.

Men nu dundrar vi vidare till vecka 34 tycker jag!

Låt mig presentera en totalt urlakad, trött höggravid person för er. Jorå, väl hemma igen kände jag mig pigg och redo att ta tag i alla tusen projekt här hemma inför lillasysters ankomst, den peppen höll i sig cirka ett dygn - sen kom den stora magsjukan på besök.

FY I H*LVETE vad brutal den var, för att sammanfatta och utan att gå in på närmare detaljer än så *besparar er det*

Har nog aldrig mått så dåligt. småskrek till tobbe från toaletten att det här KAN inte bara vara magsjuka, det måste vara något annat, kändes verkligen som att kroppen fått för sig att tarmarna skulle upp fel väg. genomvidrigt.

Blev lite ledsen när jag ställde mig i spegeln idag och tyckte att magen nästan försvunnit :´(  så fort matlusten kommer tillbaka blir det uppdrag "fylla-på-alla-depåer-till-max-igen" fram till födseln.

Känns som en uppgift i min smak.

Mitt i natten efter att kroppen tömts på exakt allt hade jag som träningsvärk i varenda muskel och sammandragningarna kom tillbaka, SÅ starka, säkert för att magen spänt sig och jobbat så hårt. Dom kom var tredje minut och höll i sig 30 sekunder var och gjorde riktigt ont. Var väldigt nära att ringa förlossningen och gick igenom i huvudet vad jag skulle be tobbe skyffla ner i någon slags bb-väska och stressade upp mig ännu en gång över att inget är fixat här hemma.
Började som en galen person klicka hem grejer där i mobilen kl 03:00 som kändes livsnödvändiga, jorå, sån är jag. Så nu har vi badbalja, liggdel till vagnen på g, andningslarm *nervös själ*, mobil till skötbordet, tvättlappar och en byrå till alla små små bebiskläder.
Absolut inte livsnödvändigt för fem öre kan jag ju konstatera nu såhär i o-panikigt tillstånd men ja, känns ändå bra att nånting händer här hemma i bebisförberedelserna, inte MINST för att min hjärna ska hinna förstå att hon snart kommer.
6 veckor är ju liksom ingenting. GAH!

Älskade lilla lilla unge där inne. Appen säger att du är 42 cm och väger ca 2,2 kg, så stor nu! Barnet kan nu själv bekämpa lätta infektioner med sitt immunförsvar - hur gulligt är inte det?! 
Utrymmet minskar för varje dag och barnets rörelser blir större och långsammare - check på den!
Barnet är nu väl medvetet om förvärkar, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. VID DENNA TIDPUNKT KAN BARNET UTAN VIDARE ÖVERLEVA UTANFÖR LIVMODERN. Alltså?!!! Hur coolt är inte det :-D 
Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas, syskon och främlingars röster. Känns så himla fint att den här ungen kommer att ha både mig, Tobbe OCH sin storasyster som vi alla känns lika bekanta, nåja mamma är ju mamma, vi har ju liksom delat kropp i 9 månader, men ändå. Tänker mycket på just det ögonblicket när Smilla får hålla sin syster i sina armar för första gången. alltså tårkalaset, åh hå hå.

HOLA-BALOOBA VECKA 32!!!! 
8:E MÅNADEN!!!

Crazy bananas! JAG ÄR I 8:E MÅNADEN!!! Det låter så stort ju! som någon som snart ska föda barn! Snart! Så så svårt för min hjärna att ta in. Ibland när jag ser en bild på en liten bebis så är det något som slår an inom mig, wow. jag ska få vara med om allt det här magiskt stora som det knappt finns ord för igen. på rätt sätt den här gången. packa en bb-väska med små bebiskläder och få ta med vår bebis hem. hem till vår lilla flock! 
Det är svårt att hålla tårarna borta då och tacksamheten bara sköljer över mig som en stor fet våg. det här senaste året alltså... jag har nog fortfarande inte riktigt tagit in allt.
Idag var jag hos barnmorskan, det var en vikarie den här gången och hon sa att "jag läste vad du varit med om... hur känns allt nu?" Ja herre gud, hur känns allt. ibland känns hela resan med Juni som under en annan livstid, och på ett sätt bränner tårarna när jag tänker på det och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på det. kommer det någonsin göra det undrar jag? men det är med ett lugn jag tänker på det nu. och en känsla av att allt är så som det ska. 
det finns något att lära av allt man går igenom.

Vi gav oss hän i sorgen, jag skrev, skrek, grät och grät och grät, pratade, läste, tillät allt, allt att kännas precis så fruktansvärt som det var. jag höll aldrig tillbaka utan djupdök i sorgen och jag tror att det är enda sättet att läka och tids nog acceptera. Juni kommer alltid att vara en del av vår familjs historia och inget som ska smusslas undan eller inte pratas om. Smilla och lillasyster i magen ska veta om sin ängla-syster som blev så sjuk när hon låg i mammas mage att hon inte kunde komma till oss, men att hon vakar över oss från sitt moln i himlen.

Älskade mage. tänk att det ligger en liten mini-Smilla där i som kommer fylla ut mitt hjärta ÄNNU mer? hur är det ens möjligt? är det de?! Smilla är ju liksom allt! Min stora självklara kärlek.
Men jag antar att det där löser sig det med på nåt fiffigt sätt.

Lillasyster är nu närmre 40 cm och väger ca 1,8 kg. och det börjar verkligen kännas nu! Sjukt att gå runt med en två-mjölkpakets-tung-bebis mitt på kroppen! kroppen är verkligen fantastisk på så många vis.

Jag har senaste tiden känt mig rätt säker på att hon vänt på sig och ligger med huvudet neråt eftersom det sparkas och levs om rätt bra uppe vid revbenen. Jag tycker det känns skillnad på hur moderkakan ligger den här gången, Smilla låg ju så nära min ryggrad och växte med moderkakan framför, den här gången är det tvärtom och det känns att bebisen ligger väldigt ytligt och nära inpå huden. det gör nästan ont när hon bökar runt med lill-rumpan ut i vädret och ryggen som putar ut med jämna mellanrum. men så jäkla coolt.

Hur som helst så kände barnmorskan helt riktigt att hon ligger startklar med huvudet långt ner och ryggen utåt väldigt ytligt. magen ligger fortfarande mitt på prick på normal-kurvan i tillväxt, och blodtrycket var lågt och bra.

Tipptopp alltså! Magiskt. känner mig jämt upplyft när jag går därifrån. 
Min starka lilla tjej, stanna där inne några veckor till är du snäll så ses vi snart, snart < 3
Vi längtar efter dig alla tre!

Imorgon jobbar jag och kulan vår sista dag! 

*Ahhhhhhhhhhhhhhhhh*

Så konstigt men samtidigt SÅ peppad på semester.

På lördag sticker vi till Alvesta i en vecka och enligt väderprognosen blir det till att vala ner sig i nån slags bikini all week long :D

Kan man få en bättre start på semestern?

VECKA 31

Börjar verkligen likna en höggravid person nu! Inte konstigt när lillasyster mäter 37 cm och väger ca 1,7 kg. så coolt! 1 vecka kvar att jobba och imorgon går vi in i 8:e månaden. wehooooo!

och jag fattar fortfarande ingenting.
Får ibland panik när jag inser att det bara är VECKOR kvar innan hon kommer. och vi har inte tagit tag i någonting. Nej, efter vår Växjö-trip blir det till att börja dra upp grejer från förrådet, fixa sängplats och göra så att vår nya lilla familjemedlem känner sig välkommen.

Jag mår fortfarande bra, inga krämpor förutom tröttheten som slår till lite när som, eller lägger sig som ett töcken över vissa dagar. Så himla peppad på ledighet nu!

VECKA 30 MED VÅR LILLA SOLUPPGÅNG

Den här veckan gick vi alltså från 20-nånting till 30-NÅNTING, ett stort steg i gravidresan alltså. herre gud, 30. sista trimestern! hur hamnade vi här? Samtidigt som det känns som i ett annat liv nästan som jag den där kalla decembermorgonen fick två magiska streck på stickan. 

Jag minns att jag köpte den här kjolen på rean redan i januari, när allt fortfarande var väldigt ovisst och nytt och tiden kröp fram, men jag hade en så stark målbild att få svepa fram i den en varm sommardag med magen i vädret. Jag ville så så så gärna. Nu är jag där. Måste verkligen stanna upp och ta in allt stort emellanåt och då får jag jämt tårar i ögonen.

Från att ha känt mig on-top-of-the-world-typ i några veckor så har energin störtdykt denna vecka och vid 18 på kvällarna är jag så trött att benen knappt bär och hela kroppen skriker att jag ska lägga mig ner. SÅ TRÖTT. märker även att det blir svårare att koncentrera sig på jobbet, det känns mer och mer oviktigt och tankarna flyger hellre iväg till när man egentligen ska packa den där bb-väskan, om vi ska gå nån profylax denna gång eller ej, vad vi behöver införskaffa och storheten i att JAG SNART SKA FÅ FÖDA ETT BARN IGEN! vår älskade lilla unge. hur det kommer kännas att få upp ett levande, varmt barn på bröstet....

Ja lite så. men nu är det bara två veckor kvar att jobba sen får jag äntligen tid att gå in i hela den magiska bubblan och hänge mig åt dessa tankar lite mer.

Även illamåendet har gjort sig påmint denna vecka. tror kanske att värmeböljan bidragit lite till det + att hon börjar bli stor och trycker på allt som hon tycker är i vägen där inne.



Galet att hon nu är 36 cm lång och väger ca 1,6 kg!

I tisdags var vi hos barnmorskan och allt såg tipptopp ut! Magen ligger prick på medelkurvan precis som med Smilla och barnmorskan sa att jag tar hand om oss båda bra :-) 
Mitt järnvärde hade ökat lite sen sist *JIPPI* så alla bladgrönsaker + duroferonet har väl gjort sitt, blodsocker och blodtryck var också bra. skönt att veta att denna ibland, extrema trötthet bara beror på graviditeten i sig och är helt normal. 
Lillasysters hjärta dundrade på hur fint som helst < 3 bästa bästa ljudet! Min lilla tjej där inne, du är fantastisk < 3

Imorgon går vi in i vecka 31, tjoho!

IDAG FÖR ETT ÅR SEN

Imorgon fyller jag år igen och för prick ett år sen låg ett annat litet frö i min mage, men det skulle vi få veta först några dagar senare, världens bästa födelsedags present, lilla Juni, du fick namn efter månaden vi fick veta att du fanns i mig, den där tiden när lycka fortfarande var stor.
Tänk, så lite vi visste då, om det helvete som väntade, hur den där stora lyckan skulle raseras till ett sånt totalt mörker, men det skulle vi bli varse först flera månader senare.
Jag får fortfarande en klump i halsen och svårt att andas när jag tänker på all den grymhet som lurade där framme. Alla moment vi blev tvungna att kämpa oss igenom. Alla beslut, all väntan, all ovisshet, allt desperat hopp vi höll oss i som en livboj.
Jag ryser när jag ser bilder från förra sommaren, tiden innan, när allting fortfarande låg framför oss.... Det är en himla tur att vi inte vet i förväg vilka svårigheter och sorger som väntar längs vår väg.
Då hade jag helt gett upp och tänk att det där klarar jag aldrig, aldrig nånsin av, jag gör det bara inte.

Tänk, att livet kan rymma så oändligt många tårar utan slut, av sorg och smärta och av glädje och lycka, från de nattsvartaste av dalar till de ljusaste av toppar, parallellt med varandra och under så kort tid. Mitt 31-åriga år har varit en tid av allt det. Djup och skär smärta som slet i varje cell, vild panik, sorg, meningslöshet, saknad... men också ett uppvaknande och så många nya lärdomar om mig själv och livet som jag inte vill vara utan. och sist en otrolig tacksamhet och lycka och en övertygelse mer än än nånsin om att det finns nånting större som guidar oss när vi tror att livet tagit slut. 
När vi desperat famlar i mörker så finns det en väg ut. Livet kom tillbaka.

Smilla brukar peka upp i himlen och säga "titta mamma, där uppe på molnet bor Juni". Vår kloka unge.
Vi fick en andra chans med just det här lilla livet i magen (som inte är så litet längre) och jag kunde inte vara mer tacksam. Allt det vackra vi har, all kärlek och styrka och inte minst en kropp som bara kämpar på.

Du är något alldeles speciellt, utvald av din syster i himlen, det är jag säker på. Du kom i en tid av mörker och spred ditt ljus mer än du kan ana.
Och jag längtar så efter den dagen då jag äntligen får hålla dig i mina armar, du är så välkommen till oss min unge < 3




- vecka 29 -