IDAG FÖR ETT ÅR SEN

Imorgon fyller jag år igen och för prick ett år sen låg ett annat litet frö i min mage, men det skulle vi få veta först några dagar senare, världens bästa födelsedags present, lilla Juni, du fick namn efter månaden vi fick veta att du fanns i mig, den där tiden när lycka fortfarande var stor.
Tänk, så lite vi visste då, om det helvete som väntade, hur den där stora lyckan skulle raseras till ett sånt totalt mörker, men det skulle vi bli varse först flera månader senare.
Jag får fortfarande en klump i halsen och svårt att andas när jag tänker på all den grymhet som lurade där framme. Alla moment vi blev tvungna att kämpa oss igenom. Alla beslut, all väntan, all ovisshet, allt desperat hopp vi höll oss i som en livboj.
Jag ryser när jag ser bilder från förra sommaren, tiden innan, när allting fortfarande låg framför oss.... Det är en himla tur att vi inte vet i förväg vilka svårigheter och sorger som väntar längs vår väg.
Då hade jag helt gett upp och tänk att det där klarar jag aldrig, aldrig nånsin av, jag gör det bara inte.

Tänk, att livet kan rymma så oändligt många tårar utan slut, av sorg och smärta och av glädje och lycka, från de nattsvartaste av dalar till de ljusaste av toppar, parallellt med varandra och under så kort tid. Mitt 31-åriga år har varit en tid av allt det. Djup och skär smärta som slet i varje cell, vild panik, sorg, meningslöshet, saknad... men också ett uppvaknande och så många nya lärdomar om mig själv och livet som jag inte vill vara utan. och sist en otrolig tacksamhet och lycka och en övertygelse mer än än nånsin om att det finns nånting större som guidar oss när vi tror att livet tagit slut. 
När vi desperat famlar i mörker så finns det en väg ut. Livet kom tillbaka.

Smilla brukar peka upp i himlen och säga "titta mamma, där uppe på molnet bor Juni". Vår kloka unge.
Vi fick en andra chans med just det här lilla livet i magen (som inte är så litet längre) och jag kunde inte vara mer tacksam. Allt det vackra vi har, all kärlek och styrka och inte minst en kropp som bara kämpar på.

Du är något alldeles speciellt, utvald av din syster i himlen, det är jag säker på. Du kom i en tid av mörker och spred ditt ljus mer än du kan ana.
Och jag längtar så efter den dagen då jag äntligen får hålla dig i mina armar, du är så välkommen till oss min unge < 3




- vecka 29 -