TA-DA-DAAAAAA VECKA 40 ÄR HÄÄÄÄÄR!!!!!

Hallååååå, jag är en gravid person i vecka 40, NU är det NÄRA?!!!! Hur galet är det inte???? Snart är vi i MÅL! Efter att ha varit gravid i 1,5 år (med undantag för 2 månader) så har vi snart vår lilla efterlängtade bebis. bara det får en ju att vilja gråta. det är så magiskt stort. snart är cirkeln på något sätt sluten, sista pusselbiten faller på plats och vi får vår belöning för all skit vi tagit oss igenom. 

Jag är så stolt över oss. Aldrig hade jag vågat hoppas att vi bara 11 månader efter vår senaste förlossning snart skulle stå inför en ny, fullgången, lycklig, förväntansfull, FRISK en. 

Jag är så oändligt tacksam. så oändligt jäkla tacksam till livet! allt jag har och allt vi står inför. allt som är här och nu, alla små stunder av lycka, att vi är friska och mår bra och får vara tillsammans.

Det är som att när man varit på den där bottenlösa botten och krälat runt, när allt bara varit fel och onormalt, känt den där avgrundssmärtan och tunga tunga sorgen, meningslösheten, desperationen och hoppet som rann ifrån en, att bära på något som man aldrig kommer att få. att stå inför sin värsta mardröm. tomheten. att vandra runt som ett tomt utmärglat skal med insjunkna kinder och tårar utan slut. 

att vara i det. och sen få lämna den platsen och få känna livet igen.

Det låter klyschigt men sen dess är det som att min nivå av glädje har höjts, tack vare det vi gått igenom. det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på vart jag var för mindre än ett år sen. då önskade jag bara så innerligt att få känna mig normal och som vanligt igen, då förstod jag hur mycket man bara tar för givet.

Jag önskar att vi sluppit det trauma som det är att ta beslut kring liv och död, när huvudet säger en sak men kroppen skriker något helt annat, att i 5 månader hoppas, tro och längta och sen är allt bara borta, över, tomt och ensamt, med minnesbilder på näthinnan som man aldrig nånsin trodde att man skulle bära med sig. sånt man knappt vågat närma sig i tanken för att det är så smärtsamt.

Men idag kan jag inte vara annat än tacksam, för det är ju så, vi lär av livet och det vi är med om, allt är en erfarenhet om vi bara väljer att se det så och det finns något gott att plocka med sig även ur det värsta. 

Man vet aldrig vad en annan person varit med om, vilka sår den bär och vilka minnen den har på sin näthinna. Det är så viktigt att komma ihåg. alla har sitt, därför måste vi vara snälla och ödmjuka mot varandra.

Men ja, åter till det som försiggår i min mage just nu! För det är en hel del! Har sammandragningar från och till hela dagarna, men det har jag ju haft i några veckor nu så det är inget nytt på den fronten :)
Ibland, speciellt på kvällarna kan det komma som svag molvärk och lite illamående. Varje kväll tänker jag att ja, inatt kanske det drar igång. men icke! Så nu börjar jag nästan tro att jag kanske kommer gå över tiden trots allt?
Det är en himla vild bebis på kvällarna som stökar och bökar sig neråt och det iiii-iiiilar varje gång hon stötet i lill-huvudet i någon nerv eller typ, bäckenet? 

Ser ni hur magen hänger nu? Så sjukt att det ligger en hel bebis där inne.

Jag börjar känna mig redo för förlossningen nu, jag vet hur jag vill ha det, vad som funkar för mig och jag HAR klarat det förr. Samtidigt finns en liten rädsla om att något ska gå fel nu när vi är så så nära, nu vill jag bara ha henne i min famn och höra att allt är bra < 3

Lilla älskling, vi väntar på dig och är så peppade på att få börja det nya livet tillsammans med dig!