VECKA 41

PANG-PREGGO!

Jajamen, fortfarande med magen i vädret! 
Nu har jag snart gått en vecka över tiden och det står klart att lillasyster blir en september-bebis precis som sin storasyster. Känns ändå bra att ha dom "samlade" och september verkar ju vara min stora föda-barn-månad. för den här månaden måste hon väl ändå komma? eller...? börjar på allvar tro att det här är mitt normaltillstånd nu, Barba-mamma delux. 
Vi var SÅ säkra på att hon skulle komma förra helgen, jag kände mig pepp och redo, men bf-dagen kom....och gick... och sen dess känns allt bara mer och mer avlägset. som ett antiklimax som passerade och nu minskar chansen att hon kommer för varje timme som går. jag kan inte få in i hjärnan att det ju är precis tvärtom, vi kommer ju närmre och närmre, men nej...det känns som att hon kanske kommer framåt jul? om vi har tur?

Jag tror hon är av en annan sort än sin syster den här lilla tjejen, inte lika otålig och snabb med allt utan mer en lugn själ som tar sin tid. ska bli spännande att se om det stämmer när hon kommer ut. För NÅN gång måste hon väl ändå komma ut på rätt sida om mitt skinn?!
Smilla har pepp-talk med magen varje dag nu, säger med bestämd röst att nu får lillasyster komma för hon HAR VÄNTAT SÅ SÅ LÄNGE NU, och försöker locka med paket och gosedjur och att hon ska pussa och krama och visar napparna och filtarna som lillasyster ska få. men nej, inget händer.
Inga känningar. nada.

Jag och Tobbe GICK liksom in till stan i onsdags och åt lunch, 1,5 mil och jag kände absolut ingenting, inte ens en endaste liten sammandragning kunde kroppen bjuda på. så ja, jag tar det som ett tecken på att hon verkligen inte ÄR redo än.
Det är lite skrattretande för jag trodde att är det någonting jag lärt mig det här året så är det hur lite kontroll man har över livet, vi tror att vi kan styra och ställa och planera och kontrollera när mycket egentligen bara handlar om att go-with-the-flow och acceptera saker som dom är. och det här står ju helt utanför ens makt.
Jag ser det här med att gå över tiden som ytterligare en läxa i just det. att landa i tilliten till att hon kommer när tiden är helt rätt, när kroppen och själen är helt redo. Hade någon sagt till mig för 11 månader sen att jag nu skulle ha en frisk, levande, färdig bebis i min mage hade jag tänkt att låt mig gå över 3 veckor, skitsamma, det betyder ingenting i jämförelse. och så är det ju. det gäller bara att hålla fokus på det viktigaste - lillasyster mår bra och hon är påväg, så fort hon bara kan i sitt eget tempo.

Barnmorskan blev förvånad i tisdags när jag dök upp på vår tid som vi båda var så säkra på skulle ställas in. allt var fortfarande bra med mig och bebis och den här gången fick jag lyssna lite noggrannare när hon berättade hur planen ser ut för dom kommande 2 veckorna. På tisdag ska jag på ultraljud för att se att det finns tillräckligt med fostervatten, beräkna hur stor hon verkar vara och så att flödet i navelsträngen funkar fint fortfarande. så nu ligger mitt fokus på ultraljudet och att det ska bli kul att få se henne igen, om än på en skärm...
Sen blir det nytt barnmorskebesök på fredag och tid för igångsättning någon gång veckan efter det. Hoppas hoppas att allt sätter igång naturligt, vill inte gå igenom samma procedur som med förlossningen med Juni...det känns för makabert. 
Phu. barnmorskan lugnade mig med att säga att hon aldrig varit med om att en omföderska (som inte gått över tiden med första barnet) gått över så pass mycket med andra att det slutat med igångsättning. men avslutade också med att säga att jag kanske blir hennes första mamma som gör det....

Ja jösses. det här med att hon ska komma känns verkligen mer och mer avlägset från alla håll och kanter. Får väl se om jag står här och putar in i vecka 42 också. och vecka 45, 50 och 60...? ZzZzzzzz.....