ETT HALVÅR SENARE OCH ALLA VITA FJÄDRAR

Ofta måste jag stanna upp. det är så lätt att allt rullar på i ett rasande tempo och ibland slår det mig, för ett halvår sen gick jag igenom min värsta mardröm, min värsta tragedi i livet. För ett halvår sen hade jag svårt att ens andas och fungera normalt för att ångesten och den rena skära sorgen fyllde hela min kropp och hela mitt väsen.
Jag var desperat i att få svar på varför? Varför just Juni? Varför togs hon ifrån oss? Varför varför varför hände detta oss? Varför fick vi inte behålla henne?
Vem bestämde detta hemska öde?
Jag fick ett änglabrev där det bland annat stog att jag skulle hålla utkik efter vita fjädrar. 
Här om dagen hittade Smilla en vit liten fjäder på golvet och sa "mamma, titta!" jag frågade vad det var och hon svarade "det är från lillasyster bara" och fortsatte sen att leka. 
Jag blev helt stum och varm samtidigt. 
En annan gång hade det fastnat en vit liten fjäder mitt på min mage som jag råkade se i spegeln på jobbet. 
Det spelar ingen roll vad det betyder men jag GER det betydelsen att det är ett tecken från nånting större att allt är i sin ordning och att Juni mår bra.

Ibland stannar jag upp och tänker på vart hon finns nu, vart hennes lilla själ tog vägen?
Jag skrev i mitt avskedsbrev att jag hoppas att din själ hittar en ny, frisk kropp och snart kommer tillbaka till oss för du är så så välkommen mitt hjärta. 
Ibland undrar jag om det är så. om den lilla tjejen som nu buffar runt innanför huden på precis samma sätt som du gjorde för bara ett halvår sen har någon koppling till dig. Om din själ hittade tillbaka. om vi faktiskt får en ny chans tillsammans trots allt.
Jag vet inte. men när jag ser upp mot himlen och tänker på dig så känner jag ett sånt lugn, jag känner dig. Jag känner att du fått ro, ibland kan jag nästan känna det som ett stort leende rakt in i hjärtat. En frid.
Du gav mig så mycket lilla vän.
Ditt korta korta liv berörde mig och skakade om mig så som ingenting nånsin gjort tidigare. jag glömmer det aldrig. jag glömmer Dig aldrig.

Det är ofattbart vad som hänt på bara 6 månader. Att jag nu om bara några dagar befinner mig i samma vecka som jag var i med dig, när vi var tvungna att skiljas åt. Det är ofattbart.
Att bebisen i min mage nu är lika stor som du var när vi fick vira in dig i din lilla filt och ta farväl. Det är ofattbart. helt ofattbart.
Jag ser ibland på kortet av dig, din lilla späda kropp. Ibland känns det nästan som en avlägsen dröm, hände allt det där mig?

Det min kropp och själ gått igenom den senaste tiden känns ibland som mer än vad som hänt på 10 år. Tänk att det fanns ett slut på alla tårar som forsade helt utan kontroll. på den där tryckande känslan över bröstet. på ångesten som tuggade och slet i mitt inre. på mörkret i magen. på alla nattsvarta tankar. tänk att ljuset kom. jag tänker fortfarande tillbaka på allt med fruktansvärd fasa och jag kan fortfarande känna känslan i kroppen när jag tillåter mig att gå dit.
men allt har ett helt annat lugn över sig.
Vi har kommit så långt.
Ibland måste jag bara stanna upp.
Andas och ta in allt.
Känna livet i mig. 
Livet som just i detta nu sprattlar och gör volter och är lika stor som du blev, för bara ett halvår sen < 3

VECKA 19

Vecka 19, wow wow wow säger jag bara!

Dock är måendet inte lika wow, inte alls. När ska sjukdomarna ta slut? Jag vill bara få känna mig pigg, frisk och snor-fri igen! Istället har jag spenderat ÄNNU en vecka i sängen med feber, hosta och oändliga snormängder.... Så tröttsamt. Känns som mitt immunförsvar är i botten och minsta lilla dagisbacill biter sig fast med full kraft och ger mig inte en chans. 

Det är som att min kropp har fullt upp med att bygga en annan liten person och lägger allt krut på det, så det där med immunförsvar finns det inte så mycket över för.

Hungern har försvunnit den här veckan i och med febern men magen växer så det knakar ändå :D härligt! 
den börjar verkligen bli rund! 
Blev så galet sugen på sallad, avokado, majs, fetaost, bönor, tomat och massa dressing igår (OBS hör ej till vanligheterna hehe, suget brukar mer eller okej, ENDAST bestå av socker och fett annars) så jag antar att kroppen skrek efter lite näring och vitaminer och hjälp på traven i det här med att bekämpa sjukdom och bygga bebis. Släpade mig iväg till ica och var sen så trött att jag fick halvligga i sängen och äta allt.

MEN! 
Vår lilla tjej är så stark där inne nu, inatt höll hon mig vaken en timme för att hon tyckte det var en bra tid på dygnet att öva volter och möblera om på mina organ där inne. Nu känns buffarna till och med utanpå magen!
Och stor börjar hon bli så hon kräver väl sin plats, appen säger ca 20 cm lång och 220 gram *iiiiihhhhhh*
Smilla är så söt, ibland frågar hon "mamma, får jag krama lillasyster?" och så drar hon upp och vill gosa med magen. Alltså min älskade älskling!!! :') 

HEJ HEJ HEJ VECKA 18 (en vecka för sent...)

Mitt guldfiskminne! Vad hände förra veckan?! Vecka 18 hallå?
Det enda ordet som dyker upp i mitt huvud är: MAT. hungrig hela helahelahela tiden.
Magen växer och Lill-fia lever om där inne. 

Älskar att denna lilla kula syns så mycket nu!

VECKA 17 MED LILLASYSTER

Nu är vi i slutet av vecka 17 (vecka 18 på måndag!), galet vad tiden går.
Jag somnar fortfarande mellan 19-20 varje kväll men annars känns det som jag fått tillbaka lite energi och imorse efter 11 timmars sömn vaknade jag av att det spritte i hela kroppen och allt jag vill är att göra om här hemma, googla fina tavlor, plocka fram bebiskläder och rensa rensa rensa. 
Kan vara solen som bidrar till denna pepp också.
I veckan när jag hämtat Smill från förskolan visade jag "titta Smilla, SOLEN är framme!" och det var anledning nog för oss båda att ta omvägen förbi affären och köpa varsin stor glass. "Du får välja vilken du vill för nu ska vi fira att våren är påväg" :-D ljuvligt!

En annan rolig sak var att Smilla nu berättat för alla på förskolan att hon ska bli storasyster. hon drog upp tröjan och visade sin mage och sa att lillasyster ligger där inne. haha, söta unge, inte lätt att hålla reda på vems mage som ska växa.
När jag sen nattade henne på kvällen och hon höll på att somna så ryckte hon till och bara "MAMMA, måste upp och berätta för pappa att jag ska få en lillasyster!" och så flög hon upp och sa mycket högtidligt "pappa, måste berätta en sak för dig, jag ska få en lillasyster".
Så nu är alltså även Tobben informerad! väldigt bra ju.

Lillasyster är mycket lugnare i magen nu (trist!) så jag längtar efter att få känna mer och mer buffar, det är verkligen som små lyckoboostar när det händer. Appen säger att hon nu är ca 16 cm lång och väger 120 gram. Själv är jag hungrig typ HELA tiden och äter upp både Smilla och Tobbes rester när vi är ute och äter, hej hej hushållskvarn! 
Så underbart att inte må illa längre och faktiskt vara SUGEN på mat igen *mmm*.


Det var nog allt från rapporteringen från vecka 17. Måste fortfarande stanna upp och ta in allt det här stora emellanåt. tiden går så fort. ibland hugger det till i hjärtat när jag tänker på allt vackert som ligger framför oss, alla minnen vi kommer få skapa tillsammans som en familj, alla semestrar och härliga stunder, få se våra trollungar växa upp tillsammans... hååå-hå!

VI ÄR NORMALA!

I veckan var vi som sagt på fostermedicin igen på en så kallad, organscreening. Lilla mini har blivit så pass stor att man nu kan gå igenom organen och se om något inte står rätt till. Jag var supernervös i vanlig ordning och låg bara och väntade på att läkaren skulle hitta någonting som vi inte ville, men hon småskrattade och log under hela undersökningen. lite annat än den där allvarsamma tystnaden som går att skära i.
Lillasyster sprattlade, voltade och vinkade som en liten tok där inne < 3 Lilla älskling. du är otrolig. 
Hon ville gärna visa upp sina öppna händer för oss och läkaren kunde lätt räkna till 5 fingrar på varje hand. Det coolaste var när hon förstorade upp en närbild på ansiktet och man såg ögon, näsa och mun och hon visade att läpparna var hela och fina. Det är Tobbes unge det. Tredje barnet nu som får beröm för sina fina läppar redan innan hon är född hehe.

Länge mätte hon och kollade och jag tänkte att nu hittar hon väl såna där läskiga prickar på hjärnan igen, eller felvridna fötter eller något annat bekymmersamt. men det kom aldrig något sånt. allt vara bara....bra, helt perfekt och helt, helt normalt.
en otroligt varm skön känsla fyllde hela mig. kan det vara sant?
Och när vi frågade om det blir några fler extrakontroller så sa hon "nej, det finns ingenting med den här bebisen som gör mig orolig, nu är er graviditet helt normal".
HELT NORMAL!

Mina ögon bara tårades. jag tänker på hur fullkomligt fel jag kände mig sist och hur snuvade vi blev på den här stora fantastiska känslan. då var det jämt en massa "men" som höll oss tillbaka och allt var så ovisst... allt normalt kändes som ljusår bort och det var som att det inte var till för oss, vi var dom där avvikande som det var så synd om. vi fick aldrig ens med oss en ultraljudsbild vilket jämt kändes så himla sorgligt när man såg andra par gå därifrån med sina svartvita bilder. vår bebis var liksom inte ens värd en bild kändes det som...

Jag svävade ut från rummet. samma rum jag tappat andan i av alla tårar och tuffa besked, samma läkare som med allvarlig min pratat om hur värkar kan kännas i vecka 20 när jag skräckslagen skrek ut min rädsla inför grymheten i en förlossning. 

Hon kramade min hand och sa att nu ska du bara njuta. Hej då och lycka till. 
En tår föll nedför min kind, vi har kommit så långt, så otroligt långt.
Nästa gång vi ska dit är på ett helt vanligt rutinultraljud i vecka 21 med en helt vanlig ultraljudsbarnmorska, inga specialister eller läkare. 
För nu räknas vår graviditet som NORMAAAAAAAl trallalallallaaaa :-D
Tänk att man så lätt tar allt som är normalt för givet, när det egentligen är ett mirakel i sig.

STORASYSTER LILLASYSTER

Det känns bara så mäktigt och fint alltihop. Tänk att få ge den här lilla skrutten en syster. det känns stort, kanske för att jag själv bara har bröder. Jag undrar om dom kommer vara lika? om dom kommer att hålla ihop i vått och torrt och följa varandra livet ut och kunna berätta allt för varandra. Jag hoppas det. att dom kommer att ha ett alldeles speciellt band sinsemellan. 

Tänk att få bli mamma till en till liten trollunge,
det är svårt att ta in. Tur att min hjärna har ca 5 månader till på sig.

VECKA 16 Weiiiii



Nu går det undan!!! Vecka 16, då är man ju riktigt gravid?! Tänk att vi kommit så här långt. dom första veckorna släpade sig fram i små myrsteg men sen vecka 11 har det bara rusat på. 

I början av den här veckan är vår lilla tjej 14 cm lång och ligger och tränar sparkar och volter och jag känner bara eh, JA! OM hon gör. jag messade Tobben från jobbet förra veckan och skrev att det är en fullkomligt VILD bebis vi tillverkat. det är inte en lugn stund där inne på förmiddagarna.
Är själv chockad över hur mycket jag känner så här tidigt. det började redan för några veckor sen men nu är det liksom inga som helst tvivel längre.
Bästa bästa bästa känslan < 3

Tydligen beror det ju lite på hur moderkakan ligger hur tidigt man kan känna. Med Smilla satt den på framsidan och med henne kände jag såhär tydliga rörelser först i vecka 19 har jag för mig.
Med Juni och även denna gång sitter moderkakan tydligen väldigt långt bak mot ryggen, och båda gångerna började jag känna i v 13-14. Hon har väl fritt spelrum framåt tänker jag, ja förutom lite tarmar och annat jox då kanske?



Veckan har börjat med 39 graders feber och bara ligga-ner-i-mörkt-rum och huttra och kopiösa-mängder-svettats om vartannat. Igår kände jag knappt lillasyster alls på hela dagen vilket såklart gjorde mig superorolig med tanke på hur aktiv hon varit senaste veckan. Tänkte direkt att är det nu jag förlorar henne också. allt det där ligger liksom så nära i minnet. hur sårbart allt är. 
I eftermiddag ska jag i allafall ta mig till fostermedicin då lillasysters alla organ ska kontrolleras så grundligt det går, främst hjärtat för att se att allt fortfarande ser bra ut *håller tummarna hårt*

I övrigt så har magen exploderat den här veckan och jag har släpat upp kassen med gravidkläder från förrådet. Alltså känslan när man får på sig ett par gravidjeans över sin svullna mage *aaaahhhh* som att hitta hem.



Här kan ni läsa om min vecka-16-pepp för 3 år sen med en liten Smill i magen.

Jag har en obehaglig dröm som jagar mig på nätterna med jämna mellanrum.
Jag är åter inlagd på kvinnokliniken på Huddinge och ska föda fram Juni. jag ligger på en hård säng i vit sjukhusrock och bredvid mig i samma rum ligger en annan mamma som precis fött ut sitt döda barn och vaggar det i famnen och vägrar släppa taget.
Jag vill inte gå igenom det här igen. det skulle ju vara över nu. jag vill verkligen inte vara här.
Jag kan inte prata.
Desperat försöker jag få fram orden men ingen lyssnar.
Jag försöker skrika att jag har ju en NY liten bebis där inne också och hon är ju frisk. HON ska ju inte komma ut!
Men inget hörs.
och precis när jag ska ta näven med mediciner så vaknar jag med dunkande hjärta.

En sån där verklig dröm som sitter i hela dagen.

ONSDAG 14:e FEBRUARI - Alla Hjärtans dag

Idag firar jag och Tobbe 9 år tillsammans. Alla hjärtans dag,
men denna dag kommer från och med nu och för alltid att ha en ännu större betydelse.

Jag satt som på nålar på jobbet idag för, trots att testet skulle ta 10 vardagar och det bara gått 7 så hade jag en känsla av att idag var dagen. på självaste kärleksdagen, om det nu finns en sån dag.
Jag kastade mig in genom dörren när jag hämtat Smilli och loggade in direkt på patientportalen, mitt hjärta stannade. Där låg resultatet och när jag läste "testet visar normalt" så bara sprutade tårarna. DU ÄR FRISK!!!! du bär inte på samma sjukdom som Juni!!! Du är frisk!!!
Jag kunde inte sluta varken gråta eller skratta.
Jag satte på hög musik och så dansade vi runt runt i nån slags galendans tillsammans i vardagsrummet. Smilla var överlycklig och undrade nog vad som flugit i hennes trötta mamma haha.



Tänk att vi får vara på den normala sidan den här gången, där allt är precis så som det ska vara. det känns helt ofantligt stort och jag är så så så så jäkla tacksam. Tack universum för denna gåva.
Jag är världens lyckligaste!

Flera timmar senare kom Tobbe äntligen hem och firade med oss och efter middagen klickade vi upp den lilla fliken som skulle visa kön. Flicka eller pojke. flicka eller pojke...gah jag vet inte!
Jag drömde för några nätter sen att vi fick en liten flicka som såg ut som Smilla men som hade ännu mer svart hår och var rundare. 



och visst är det så,VI SKA FÅ ÄNNU EN DOTTER :D :D :D

5:e februari 2017

Februari. månaden som etsade sig fast i somras som månaden du skulle komma och göra oss till fyra. nu är vi där. Men i stället är vi inne i en helt ny graviditet, med ett helt nytt litet syskon.
Livet är verkligen lustigt med sina vägar och vrår.
På något sätt känns det, trots allt som hänt som att allt är precis så som det ska vara. så som det är tänkt.
Det känns konstigt att säga, men jag har lärt mig så mycket av den här resan, du har lärt mig att se livet med lite andra ögon. Jag är övertygad om att just du kom till mig för att lära mig något stort och det är jag dig evigt tacksam för älskade Juni. Jag ryser fortfarande vid tanken på allt vi gått igenom och aldrig, aldrig aldrig nånsin att jag vill gå igenom en sån sak igen. Mitt livs största trauma var och kommer alltid att vara när du togs ifrån mig. men min själ har accepterat. jag känner mig lugn inombords. 
Jag tror inte att jag helt och fullt ut förlåtit än, men en dag är jag där.

Idag var vi på fostermedicin igen. vi mötte ett sorgset par i korridoren och känslan gick rakt in i bröstet, fy fan jag ville bara stanna och ge dom en stor kram. Vi hade en sen eftermiddagstid så det var inga andra än vi i väntrummet, så himla skönt. Smillisen var med vilket avdramatiserade allt väldigt mycket och gjorde känslan en helt annan. Var lite nervös innan hur det skulle kännas att ta med henne till min värsta ångestplats men nu i efterhand är jag så himla glad att hon var med. Vår fina glada, kloka, energiska tjej. 
Du förstår så mycket.
Jag la mig på sängen och fick "blå ketshup" på magen som Smill sa, och så dök den lilla bebisen upp på skärmen. Först var det som att den sov men vaknade till och började sprattla med sina små armar och ben *ihhhhh* :D Älskade plutt. finaste jag sett. jag bara log med hela ansiktet. vår lilla unge. mitt mirakel.
Smilla sa direkt "en bebis, en lillebror" och vinkade till skärmen och då såg det ut som att den lilla vinkade tillbaka. det var helt magiskt. vi alla skrattade och läkaren sa att nu vinkar bebisen tillbaka till dig.
Den känslan som fyllde hela min kropp *aaaaahhhhhhhh* den hade kunnat få mig att springa en mil.
Allt såg ut precis som det ska än så länge och vi blev flyttade FRAMÅT nästan en hel vecka?!!! det har aldrig hänt. sist blev vi ju bara flyttade längre och längre bak eftersom Juni inte växte som hon skulle, så det kändes som en revanch bara det!

Åhå. vår älskade bebis. du skulle bara veta vad du gjort för mig redan. du kom och gav mig livet igen. Du är så speciell. jag känner det. det som hände oss med Juni är alla gravidas värsta mardröm och det drog mig ner så långt under ytan... Det är konstigt att tänka att hade det inte hänt så hade du aldrig funnits, du hade aldrig ens fått en chans, du ÄR verkligen vårt mirakel på så många sätt.
Vi fick även göra NIPT idag, så om två veckor får vi svar på om dina kromosomer är friska och även om du är en lillebror eller lillasyster. SÅ SPÄNNANDE! Jag längtar!