VÄRLDENS STOLTASTE PÄRON

Jag får nypa mig i armen. Tänk att hon är vår. Världens ljuvligaste lilla bebis.
Idag för en vecka sen vaknade jag kl 4 på morgonen, prick på beräknat födelsedatum och kände av kramper i magen som kom var 10 min. Jag tänkte att ahaaa, det är det här som är förvärkar eller såna där sammandragningar som folk pratat om att man kan ha i flera veckor innan det är dags. Det är alltså såhär dom känns.

Men det höll i sig hela dagen, kom hela tiden med 6-10 min mellanrum men jag fattade ingenting ändå. Jag och Tobbe var liksom ute och gick i över 2 timmar och jag kände mig pigg och alert i kroppen (nåja, så alert man nu kan vara med en 3,5kg bebis i magen).
Hade nån sagt att jag några timmar senare skulle krysta ut min bebis så hade jag bara skrattat och viftat bort det (vilket jag också gjorde till alla som sa att det nog var närmre än jag tror).

Herre gud. Det är så mycket jag vill skriva. Det är så mycket som hänt på så få dagar. På ett sätt har jag inte ens fattat att jag inte är gravid längre, går och klappar på magen, håller andan när jag går förbi nån som röker, känner efter sparkar där inne osv.
Men mest av allt är jag bara förvånad över hur naturligt och lugnt allt känns. Hon har känts så självklar enda sen hon tittade ut. Jag trodde att allt skulle kännas så dramatiskt och läskigt men det känns bara...så underbart att vi får ha henne hos oss.
Hon bara sover och äter och ligger och tittar på oss med sina stora runda ögon som är det vackraste jag sett.
Det känns redan komplett omöjligt att tänka mig ett liv utan henne nu när hon är här, min älskade Smilla, min dotter ❤️