Det är ju nästan komplett omöjligt att tänka sig innan hur det ska vara att få ett barn, att bli mamma eller pappa och hur sjutton allt ska bli. Jag var rädd för att jag kanske skulle må dåligt efter förlossningen, ha väldiga känslostormar, ångra mig och känna att jag inte klarar uppgiften (vilket ju är normalt att känna inför en så stor ny grej). Nu har jag ju bara varit mamma i knappt 2 veckor så jag kommer ju hinna känna allt det där cirka en BILJON gånger, men dessa två veckor har allt känts så mycket mer odramatiskt och lungt än jag trott.
Hon känns som sagt väldigt självklar, vår lilla pluttis.

Det som däremot drabbade mig med full kraft var den där 3-dagars gråten som barnmorskan "varnade" om innan vi lämnade bb. Den stora gråten som brukar komma några dagar efter förlossningen när mjölken kommer igång och kroppens alla hormoner ställs om från gravid till icke gravid. JÖSSES vad den drabbade mig.
Fick ha solglasögon när vi var ute och gick för det var som en kran som bara rann och rann och rann. Jag grät för att jag var så RÖRD över hur fin start vi fick på bb, hur underbar all personal var, över hur tacksam jag var att förlossningen gick så bra, att Smilla kom ut frisk och hel och att vi äntligen är en liten familj... men mest grät jag nog över omställningen att inte vara gravid längre.
Jag saknade liksom magen från första stund när jag såg mig i spegeln efter förlossningen. Det tog några dagar där för hjärnan att hänga med och förstå att jag nu bara är...ensam i kroppen och "vanlig" igen. Jag behövde bearbeta det och så fort jag närmade mig tanken att det var Smillis som låg i min mage hela den där tiden, att det var dom där små fötterna jag kände innanför huden, amen då grät jag så mycket, så mycket...riktig hulkgråt!

Nu är det en viss liten bebis som håller på att vakna här bredvid mig så nu blir det pusskalas.