Det är som att en kraft kommer från ingenstans och plötsligt drar ner mig under ytan.
Från ingenstans blossar den där fruktansvärda smärtan upp river upp alla öppna sår. plötsligt är man där igen, ligger där på badrumsgolvet i ett oändligt mörker med en bebis i magen som sparkar men snart kommer dö. ångesten. rädslan. sorgen. den där läskiga, bottenlösa känslan. plötsligt är det som att ingen tid har gått. allt blir lika levande som då. tårarna rinner lika hejdlöst. jag tappar andan. tar mig för bröstet och kippar. 
Du togs ifrån mig.
Du togs ifrån mig och du kommer aldrig tillbaka.
Fan i helvetes jävla liv, du tog henne ifrån mig. Hur kunde du?!
Hur kunde du ta henne ifrån mig?! Jag var hennes mamma, hon skulle vara med mig.

Jag undrar om jag nånsin kommer kunna förlåta.


Jag försöka leva på som vanligt. gå upp på morgonen. jobba. göra sånt jag mår bra av.
men hela tiden med den där känslan av att ingenting är som det ska. det var inte såhär livet skulle vara nu. jag kan nästan fysiskt känna hur en del av magtrakten släckts ner och dött. den där tomheten inuti är där hela tiden. jag ser folk leva sina liv som vanligt, prata om alldagliga saker, vissa dagar är det skönt att se att det finns kvar, andra får jag panik och måste bort.
jag är så långt ifrån allt det där vanliga, normala.
jag försöker orientera mig fram. tillåta alla känslor. jag vill så gärna läka.

mycket av det där alldagliga har tappat sin mening. annat har fått all mening, Smilla, Tobbe. tiden tillsammans. med er är jag stark och trygg. med er mår jag bra. 
Ni är min styrka och kraft när min egen tagit slut. 
Kärleken till er övervinner verkligen allt.

Jag försöker lära mig simma genom vågorna,
leva med sorgen
ibland lyckas jag,
andra dras jag ner under ytan, långt. 
Det får ta sin tid.
Allt nytt tar sin tid.
Och den här enorma sorgen är fortfarande nåt nytt för mig.

Jag ser hjärtan överallt nu för tiden. i asfalten, på träden, i himlen och på marken. det är löv och stenar och vatten.

Det är hjärtan överallt. Jag ler inom mig varje gång, alla dessa små tecken. Allt kommer att bli bra.

Min tid kommer. 

Min tid kommer.

Jag vaknar fortfarande varje morgon med båda händerna på magen.
Det är som att kroppen inte fattat att det inte är någonting där inne längre. att det är slut. över. Det finns inget hjärta som slår. inga sparkar. inga rörelser. inget hopp. bara ett tomt mörker.
men kroppen vill så gärna fortsätts tro.

Du lämnade ett hål både inuti mig och in i framtiden. av allt som skulle bli.

Plötsligt flashar bilder förbi som onda blixtrar framför ögonen, hur jag håller två små tjejer i varsin hand. hur ni skulle ha lekt. hur jag får upp ett levande barn på bröstet. första mötet er emellan. hur lika ni säkert hade varit. ja allt. allt som togs ifrån oss. allt som skulle ha blivit.

sen. jag ser mig själv utifrån, hur jag håller dig i mina armar. hur jag stoppar om din lilla kropp för första och sista gången, viskar att "nu är du fri min lilla flicka" och hur dom tar med dig ut...
hur du sen är borta, för alltid borta.


ibland slungas jag tillbaka till ett visst specifikt ögonblick, som när en av alla specialistläkare letade med ultraljuds-mojängen för att se om du kunde öppna och stänga dina små händer, det skulle vara ett bra tecken. hur du envist knep ihop dom små nävarna länge medan jag höll andan, för att sen, till slut, spreta med dina perfekta små fingrar. jag minns hur jag log med hela ansiktet, klämde tobbes hand och andades ut för en sekund.
det var ett bra tecken.

Alla gånger vi på liknande sätt kastades mellan denna hoppfullhet och befaran om det värsta.
hur livrädd jag var.

ångesten när jag på sista ultraljudet såg hur stor du blivit, hur smärtsamt det var att tänka att du kanske inte skulle få leva så länge till. du som sparkade där alldeles innanför huden på mig. hur skulle jag kunna göra mig av med dig om det skulle visa sig att du inte var frisk?
Den tanken var så oerhört smärtsam in i det sista.


Alla gånger vi åkte till sjukhuset och gick igenom den där helvetes långa ångestkorridoren med skyltarna till fostermedicin. bara ordet fick mig att rysa och må illa. jag minns hur väggarna krympte mot mig för varje steg och hur svårt det var att andas. hur jag försökte hålla ihop det i väntrummet medan tårarna stilla rann och jag desperat tryckte min lilla lyckosten och undrade vad dom skulle hitta den här gången. bad till högre makter att det inte skulle bli nåt mer.

Barn med trisomi 18 eller andra kromosomavvikelser har ofta missbildningar på bland annat hjärtat varpå en läkare gjorde en noggrann genomgång av ditt lilla hjärta i vecka 17. Skärmen färgades med gult och rött och visade exakt hur blodet pumpades in och ut. efter en lång genomgång tittade läkaren på oss och verkade tagen, förvånad. det här är ett väldigt starkt och friskt litet hjärta sa hon, man brukar inte kunna se det så grundligt så här tidigt, men det här syns väldigt tydligt, hjärtat är starkt.

Ditt hjärta ville så gärna leva.

sen. telefonsamtalet sent den där måndagskvällen. hur jag skrek till Tobbe att, vad fan säger dom?! Hur jag hörde trisomi 18 och skrek i panik, hur varje del av mig kollapsade, plötsligt var mardrömmen sann. upptryckt i ansiktet, jag och bara jag måste föda ut henne.
jag bara föll.

känslan av att allt var slut. mörkt, tomt, definitivt. avgrundssmärtan. den där krampen som gick genom varje cell i kroppen och hur jag bara skakade.
hur den psykiska smärtan kunde göra så oändligt mycket ondare än allt jag nånsin upplevt fysiskt. hur jag ville ge upp. bara bli liggande där på badrumsgolvet och aldrig mer resa mig igen. hur all kraft sakta sugits ur mig efter alla sömnlösa nätter, gnagande oro, konstanta blödningar och 6 veckors oändlig väntan. det fanns inget kvar att ta av mig.
hur jag till slut inte kände igen mitt eget ansikte i spegeln längre.
hur jag såg in i mina svullna ögon i spegeln och tänkte att jag blir aldrig densamma igen.
jag blir aldrig mer den samma efter det här.


Det är så mycket som går på repeat i hjärnan. jag vaknar om nätterna och ser ultraljudsbarnmorskans allvarliga ansikte framför mig när hon allvarsamt ser mig i ögonen och säger att nackspalten är "väldigt bred". jag glömmer aldrig uttrycket i hennes ansikte, tonen i hennes röst. där och då stannade tiden och allt slogs sönder. det var början till slutet, början på den grymmaste, mest overkliga tiden i mitt liv.
att vi hamnade i högrisk-gruppen. vi fick högsta sannolikhet, 1:2 på ALLA tre trisomier.
det händer bara andra.
men det hände oss.


Alla dessa minnen får mig att tappa andan och slungas tillbaka när dom väller över mig. Sorgen ligger fortfarande där alldeles på ytan, redo att bryta ut lite när som helst. men jag kommer att må bra igen. min kraft fylls sakta på. det börjar finnas dagar när mina ögon inte är röda av gråt längre.
Smilla och Tobbe får mig att skratta och må bra, alla vänner som stöttar, allt fint runt omkring finns fortfarande kvar.
Jag har lärt mig så mycket av dom här fruktansvärda månaderna.
När det var som tuffast och jag höll på att gå under av oro och väntan lärde jag mig att minska ner allt till ett andetag i taget, ett andetag till klarar man, det är allt som krävs. här och nu. ett andetag i taget. sakta in och sakta ut. det kommer en annan tid. det är vad det är och det blir vad det blir. vi vet inte någonting om framtiden. det är gemensamt för oss alla. vi har bara här. och. nu.
jag förstår det på riktigt nu.
det finns inte en mening med allt som händer, men allt är en erfarenhet. man växer och lär sig av sina motgångar. min värsta mardröm blev sann och jag tog mig på något sätt igenom det också.

Vi är så oändligt mycket starkare än vad vi tror.

EN VECKA SENARE

Den 25:e september.

Jag sov knappt den natten, tände alla mina ljus och mediterade och bad om kraft att orka gå igenom min värsta mardröm. vände och vred mig och mådde så illa av rädsla att jag nästan spydde när morgonen väl kom. Nu var det alltså dags. nu skulle allt komma till sin spets.
Jag ville bara trycka på stopp och slippa. fy fan för detta.

Tidigt tidigt klev vi in på Huddinge sjukhus och blev ledda in till rummet där allt alltså skulle ske. mina ben var som gelé under mig. det var det vidrigaste och kallaste rummet jag någonsin sett, kala vita väggar med bara en säng i mitten med en orange pläd. ett skåp att hänga våra saker i.
Fy i helvetes fan, jag mår illa, jag måste ut, ta mig ut ifrån det här rummet, jag stirrade på den där hårda kalla sängen där jag alltså skulle ligga och möta mitt öde....allt kändes bara så ovärdigt. 
och så oändligt bottenlöst sorgligt.

En barnmorska och en sjuksköterska skulle vara med oss hela dagen, dom förklarade hur allt skulle gå till, berättade om vilken smärtlindring jag kunde få och sa att dom fanns med enda fram till kl 18 om det behövdes. kl 18?! ja, en del stackare blir tyvärr kvar i flera dygn.
Fy fan. min dotter fyller 2 år imorgon och jag bara SKA vara hemma tills dess. imorgon ska vi fasen äta tårta och fira den bästa ungen i världen, då ska den här skiten vara över. Det bara är så.

Precis som under en vanlig förlossning skulle det vara bra att röra på sig och inte bara bli liggande i sängen, då kan förloppet ta ännu längre tid förklarade dom. 
- Bra, då tar jag första dosen tabletter och sen går vi ut och går fram till nästa.
jag kunde inte tänka mig nåt värre än att ligga i det klaustrofobiska rummet och bara vänta.
4 tabletter fick jag som sen skulle tas var tredje timme så länge det behövdes + alvedon och ipren. annan smärtlindring ville jag helst slippa så långt det nu gick. 

Jag kände nästan direkt en molande mensvärk ta fart, sen gick vi ut. Hand i hand gick vi ute bland alla vanliga människor som var påväg till jobb och skola, det var så skönt att mitt i allt se att världen där ute var som vanligt. att ingen såg vad vi gick igenom just där och då. att ingen såg hur trasig vår värld var.
Vi gick och gick och pratade om allt möjligt, hur livet ändrats sen den festliga tiden i Kalmar, vilka vägar livet kan ta. vi tror att vi kan kontrollera så mycket, men när livet drabbar en så står vi helt maktlösa.
 jag trodde aldrig aldrig, verkligen ALDRIG att vi skulle befinna oss här. föda ut ett dött foster efter en halv graviditet. sånt händer bara inte.

Kommer aldrig glömma den där svala friska luften som fyllde mina lungor under dom två timmar vi vandrade runt, den var så ren på något sätt och liksom hoppfull. det kommer att komma en tid även efter detta helvete.
Jag fick ondare och ondare i magen men tänkte att det här är bara början. sen plötsligt kände jag bara i hela kroppen att "jag MÅSTE tillbaka till den där sängen, NU":
Vi hann precis in i entrén så gick vattnet.
HERRE HERRE HERRE GUD, vilken jäkla känsla! splash! som på film! det bara rann om mig medan vi småsprang upp i trappan till rätt våningsplan.

Sköterskorna hade börjat undra vart vi tagit vägen och konstaterade direkt att det var vattnet som gått. sen blev allt väldigt intensivt på en gång. det var som en enda lång mega-stark värk utan pauser. 
Jag gick helt in i mig själv. bara satt i skräddare i sängen och andades, djupa långa andetag. 
Jag ville bara ha mörkt och tyst i rummet så att jag kunde fokusera på att slappna av och låta kroppen göra sitt, koppla bort hjärnan från kroppen, slappna av, slappna av, slappna av.

Trots den helvetiska värken så kände jag mig så trygg och lugn inombords. jag kände så starkt att någon höll ett vakande öga över mig, att jag skulle klara detta. Universum sände mig den kraft jag behövde för att ta mig igenom den här grymheten. det var som en ljusstråle med vitt ljus nådde min panna och däri var jag, kroppen kämpade på och gjorde sitt medan jag bara fokuserade på att vara i ljuset. sålänge jag var där klarade jag av smärtan.
Det låter helt sjukt flummigt, det hör jag ju själv. men för mig var det räddningen. 

Det är nånting med när man föder barn, man är så nära både livet och döden på nåt vis. det är som att alla murar runt en försvinner. man är så sårbar och stark på en och samma gång. jag har nog aldrig känt mig så nära mig själv som under mina två förlossningar.
Att man klarar den där omänskliga smärtan! all kraft man har går till att hantera den. bara att svara på tilltal eller flytta benet en centimeter känns som att bestiga ett berg.

Jag vet att dom var inne och frågade om jag ville ha smärtlindring men jag bara viftade bort dom. En städerska kom och knackade på och ville skura golven och jag ville bara skrika "skämtar du?! ser du vad jag går igenom här eller?!".
Är så glad att Tobbe känner mig så bra, han sa inte ett knyst, bara drog ner rullgardinerna och pillade mig lätt i håret och visade att han var där. Finaste och bästa stödet. en sån trygghet att ha någon som vet exakt vad man behöver när man inte kan kommunicera det själv.

1,5 timmar efter att vattnet gått var hon ute. Kl. 11.45 måndagen den 25:e september.

Finaste lilla lilla Juni. så liten och lätt, med allt på plats men ändå så ofärdigt. 
Jag kände mig så oerhört lätt precis efteråt. som att den där stora tunga orostyngden som vägt bly under dessa veckor försvann från mina axlar. Nu var hon fri.
All värk var borta. jag kunde röra mig igen. andas igen.

Sköterskorna tog med henne ut, tvättade och svepte in henne i filten vi hade med.

Jag bara tittade på tobbe och upprepade, nu är det över, nu är det över, nu har jag gjort det, nu är hon fri, nu är allt sjukt ute ur min kropp.

Sen fick vi en fin stund tillsammans, bara vi tre. jag höll min lilla lilla flicka i min famn. såg dom små fötterna som sparkat i mig, dom små fingrarna med dom minsta naglar jag nånsin sett. hon hade tobbes näsa och läppar. små små öron. slutna ögon. 
Du var så himla fin! Du hade byggts ihop så bra inuti mig trots allt, jag kände en sån stor stolthet, för oss var du perfekt i den stunden.

Jag trodde att just den ögonblicket skulle vara den svåraste av allt. att se henne. hålla. ta farväl... men jag kände så tydligt att hon fått det bra. hon slapp vara i min genom-sorgsna kropp längre. hon slapp kämpa. hon hade redan lämnat, det här som vi nu såg var verkligen bara hennes lilla lilla sjuka kropp. hennes själ hade redan flugit vidare och såg ner på oss i den stunden. sände ljus och sa åt oss att allt kommer bli bra, att hon har det bra.
Den känslan kommer jag bära med mig i mitt hjärta för alltid. vi gjorde allt vi kunde för dig vår älskade lilla ängel, vi släppte dig fri.
Jag hoppas så att vi ses igen, när livet vill oss väl.


Det var en helt absurd känsla att sen lämna henne ifrån sig, gå ut i fikarummet och hämta smörgås och dricka. ingen bricka med flagga i topp denna gång direkt.
Sen var det bara att åka hem. vi ville hem. ville lämna allt detta helvete bakom oss. slå igen dörren till allt vad kromosomavvikelser, trisomier, hög-riskgrupper och dåliga KUB-resultat har att göra.
Nu är vi klara med den där skiten. 
När vi gick ut från sjukhuset ut i höstsolen sa vi att nästa gång vi är på en förlossning ska det vara under lyckliga omständigheter, då ska vi fan också få ta med vår skatt hem. punkt. 
Det var ju det vi ville, och fortfarande vill. Nu måste det väl vända för oss.


Jag hoppas att vi kommer kunna se tillbaka på hela den här sommaren och hösten och tänka att det var det hemskaste som drabbat oss, men att vi tog oss igenom det och kom ut hela på andra sidan. att livet blir bra igen och att vi kommer få skratta och känna den där riktiga glädjen från magen igen, för jag minns knappt längre hur den känns.

Allt som händer är en erfarenhet och jag tror att du kom för att lära mig något Juni. att inte ta något för givet. att olyckor drabbar alla, förr eller senare i livet. att jag klarar mig. trots allt överlever man och jag är långt mycket starkare än jag visste om. även fast det känns som att man totalt kollapsar och aldrig mer kommer kunna stå på benen så finns den där kraften inom en som gör att man fortsätter framåt. man bara måste.
När min själ har fått läka kommer jag att se det.

Farväl min lilla ängel,
Farväl tills vi ses igen.