Imorgon har den här graviditeten kommit till sitt sorgliga slut. 
En halv graviditet av längtan, hopp, förtvivlan, kärlek, en fruktansvärd oro, illamående från morgon till kväll, blödningar, ännu mer oro tillsammans med en förtvivlat desperat vilja om att allt ändå ska sluta väl. allt hade varit värt det. DU hade varit värt allt. om bara vi fått en chans.
så många gånger den senaste tiden har jag sett upp mot himlen och desperat bett om ett mirakel, om något slags tecken på att allt ska gå bra. 
Allt känns så meningslöst nu.

Men aldrig att jag kommer ångra dig. du kommer alltid att vara vad min andra graviditet blev och den kan ingen ta ifrån oss. jag kommer aldrig glömma den tid du fanns i mig. hur dina sparkar kändes...lyckotårarna som rann när jag fick se ditt hjärta picka för första gången...

Lilla Juni, jag känner att du blir svagare där inne, du har varit så stilla hela dagen. Jag hoppas att du slipper lida, att du stilla gungas till ro av det enda ljud du känner till, mina hjärtslag. 

Det är så fruktansvärt fel att gå här hemma och packa ihop någon slags förlossningsväska, mjukiskläder och tandborste till mig, gosedjur och bebisfilt till dig. Men inga små kläder. inget babyskydd. för du kommer aldrig få följa med oss hem. I stället packar jag ner vårt avskedsbrev. Jag kommer aldrig förstå hur naturen kan vara såhär grym.


Jag tänker på alla som åker in till förlossningen och vet att dom ska få träffa sin bebis. och TA MED DEN HEM! Vilken sanslös otrolig känsla. det känns så oändligt avlägset, som att det inte är för oss. vilken livets lyx. vilken total lycka, att få träffa sin levande bebis som man längtat så otroligt mycket efter. jag vill bara skrika, förstår ni hur lyckliga ni är?!
det känns så långt bort, allt det där normala. 
vi är i en helt annan värld nu.
Jag hoppas så innerligt att jag kommer få vara på den där sidan någon gång igen, på den sidan där livet glimmar sådär fantastiskt. att få känna glädje över ett litet liv i magen igen. det var ju det vi ville.

Men livet ville annat. din kropp blev sjuk Juni, det fanns inget vi kunde göra. Nu behöver du inte kämpa. Nu får du vila...det gör så oerhört ont att släppa taget.
jag hoppas att vi får en ny chans, att din själ lever vidare. att du så småningom på något sätt kommer tillbaka till oss, att du finner en frisk kropp och kommer tillbaka. Vi kommer sakna dig Juni, och allt som aldrig blev.
Älskade lilla du. all kärlek vi hade att ge dig...

Nu måste vi skiljas åt, det svåraste farvälet jag nånsin tagit.
nu släpper jag dig fri. låter dig gå.
Flyg min ängel, flyg.
Jag glömmer dig aldrig.

HUR TAR MAN FARVÄL

Idag var vi på Huddinge sjukhus för att få berättat för oss hur detta kommande helvete ska gå till. Tobbe fick leda mig, allt bara snurrade och allt jag kunde tänka var bara hur fruktansvärt fel det här är, vi borde inte vara här. vi borde verkligen inte vara här!
Kan ingen bara ringa och säga att allt är ett fruktansvärt misstag? Att våra provsvar blivit förväxlade.
Men dagarna går och ingen ringer och imorgon påbörjar vi det definitiva slutet.

För imorgon ska vi alltså dit igen och jag blir bevakad medan jag sväljer ett piller som stoppar alla gravidhormoner. 

När vi satt där i väntrummet såg jag bara alla sjukhussängar som stog i korridoren och jag tänkte att det är alltså där jag kommer ligga, i sjukhuskläder och möta min värsta mardröm. nu är det bara dagar kvar. snart är jag mitt i det jag fasat för hela tiden och knappt ens vågat snudda vid i tanken för att det är så vidrigt och fullständigt vedervärdigt. nu är det dit alla vägar leder.

Jag kände det där trycket mot bröstet som jag känt så många gånger dom senaste 6 veckorna, som att luften blir svår att få in i lungorna och tårarna väller upp i halsen och jag vill bara skrika. springa därifrån. vägra. skita i allt. leta efter paus-knappen och vråla att jag klarar inte mer. nu får någon annan ta över för det här är för mycket för en människa att bära. 

men jag kan inte fly. inte pausa för det finns ingen tid att hämta kraft. för varje dag blir hon större och sparkarna tydligare och att göra sig av med henne känns allt mer smärtsamt.
Du hör ju hemma där inom mig, inte i en kall låda eller utspridd i en minneslund. det är så helsikejäkla fel. min lilla unge, du som skulle ha blivit. 
Min hjärna vet att det här är det enda alternativet. Trisomi 18 är ingen rolig läsning och är oftast inte ens förenat med liv utanför livmodern. det är inget svårt beslut och det är jag någonstans ändå tacksam för mitt i all olycka. det rent logiska har aldrig varit svårt.
Men trots att hjärnan vet så skriker hela min kropp och mitt väsen neeeej. det är som att varje muskel spänner sig och spjärnar emot vid blotta tanken.
Allt är bara så fruktansvärt fel.
Jag vill inte.

Jag grät så mycket när barnmorskan gick igenom förlossningsförloppet. piller var tredje timme tills värkarbetet tar fart. morfin om jag behöver. troligen dör hon under värkarbetets gång annars kort efter födseln. sen ut i ett metallkärl. förhoppningsvis följer moderkakan med annars blir det operation.
sen får vi en stund själva att ta farväl. vi har köpt en filt att svepa in henne i och en gosekanin. det enda vi nånsin kommer kunna ge henne. 

Lilla älskade du. jag önskar att jag fick ge dig så mycket mer... att vi bara hade fått en chans. jävla liv. jag är så arg och besviken. ledsen. rädd. Rädd för att behöva sövas, rädd för att dom ska råka förstöra något i mig så att jag aldrig ens får en chans att bli gravid igen, rädd att känna alla känslor och att möta en smärta som inte på något sätt för något gott med sig. rädd för att drunkna i allt mörker.
rädd för att se dig, för att tycka att du är det finaste jag sett och aldrig vilja släppa taget och lämna dig. för hur tar man ett sånt farväl? 
Hur ska jag kunna lämna dig?
Hur ska livet nånsin kunna fortsätta efter det här?

NÄR VÄRLDEN RASAR

Det var ju nu vi skulle få berätta för hela världen att Smilla ska bli storasyster. Att hon ska få en liten lillasyster i februari. Att vi varit på rutinultraljudet och fått se en frisk liten tjej sprattla runt där inne.
Att halva graviditeten gått, nedräkningen kan börja och att lyckan är total och allt det där. så som det ska vara.
Nu blir det inte så. Nu blir det i stället helt jäkla fruktansvärt tvärtom. All den där lyckan vi skulle få känna har bytts ut mot oändligt och åter oändligt många tårar som aldrig tycks ta slut, mörker och en själslig smärta jag inte ens trodde var möjlig att känna. 
Vi står nu inför vår tuffaste och mest sorgliga utmaning någonsin. 
En alldeles för tidig förlossning där vi kommer behöva ta farväl av vår lilla bebis som aldrig fick bli färdig. Ta farväl av allt som skulle ha blivit... det är så ofattbart och jag tappar andan varje gång jag skriver orden. 

Efter 6 ändlöst olidliga veckor där vi kastats mellan hopp och förtvivlan, tester och ultraljud av olika specialister kom till slut det där samtalet som vi fasat för i måndags kväll. Vår dotter i magen lider av en mycket svår kromosomavvikelse som endast drabbar ca 60 graviditeter per år. Den är inte ärftlig förklarade läkaren utan kan drabba vem som helst, oftast äldre gravida kvinnor, så vi har bara haft en ofantlig otur. "Bad luck" som han sa.
Hela världen raserades i den stunden, jag rasade ihop i en hög och kunde inte stoppa avgrundsgråten som fullkomligt tog över min kropp. 
Nu var alltså allt slut, den lilla glimma hopp som vi hållit oss flytande under denna tid var nu helt släckt. På en sekund var allt taget ifrån oss. Kvar fanns bara total meningslöshet, enorm tomhet och en stor undran varför? varför vi av alla människor? Varför drabbar detta oss? Vad har vi gjort för ont?

Jag trodde aldrig att den fysiska kroppen kunde reagera så starkt och fullkomligt kollapsa av sorg, det var som att varje cell krampade ihop och kroppen ville vändas ut och in. Jag kände mig plötsligt helt förgiftad och fast i min egen kropp, jag ville bara ut, bort, fly, vakna ur denna långa mardröm och vakna till mitt vanliga liv igen.

Det kan inte vara såhär. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte det här vi ville! Det är emot precis allt allt allt att behöva framkalla en förlossning nu. Jag vill inte. Jag vill inte vara med om något av det här. Jag är så rädd. så rädd.
Vad har man för målbild när man ska föda ut sitt döda barn undrar jag? Det kommer bara vara en enda stor ångest och smärta från början till slut på precis alla plan och inte sluta i nånting annat än mer mörker och lidande.

Att känna henne växa och sparka där inne varje dag och veta att det är till absolut ingen nytta, den känslan är så obeskrivligt hjärtskärande, den känslan önskar jag att ingen kvinna nånsin ska behöva känna.
Men det här händer. Det händer oss och det händer andra. man känner sig så otroligt ensam för det pratas inte om, man ser bara all lycka, det andra tystas ner. Men om en enda person kan läsa det här och känna igen sig så är det värt att skriva. För du är inte ensam. Det drabbade oss.
Och hur overkligt och ologiskt den än känns så måste jag försöka acceptera att det är ingens fel, det är inte jag som misslyckats med att bygga ihop henne, det är inte ett straff för något vi gjort. Det bara hände. naturen är så. Vi var 1 på 7000. "bad luck", jotack.

Att man sen ska behöva gå och vänta och bära på denna omänskliga grymhet som man vet bara kommer sluta på ett sätt....det finns inga ord för det.
Jag fick uppbringa all den lilla kraft jag har kvar till att kämpa med näbbar och klor för att ens få tid en vecka senare. 
När dom efter mycket om och men skrapade fram en tid till den 26:e september bara brast allt, Smillas födelsedag. Den absolut lyckligaste dagen i mitt liv. det är som att någon där uppe ska se hur många smällar man kan ta innan man knäcks och går av helt och hållet.
Samtidigt som en del av mig bara vill skrika nej nej, nej, snälla ta henne inte ifrån mig, snälla låt mig bara få fortsätta vara gravid och försöka ta hand om henne där inne så blir allt säkert bra. Jag kan nog laga henne. ge oss bara lite tid...
Men det går inte. vår dom är redan bestämd.
Det här får aldrig ett lyckligt slut.

Jag vet inte vad universum har för mening med detta helvete på jorden men en sak vet jag nu mer än nånsin och det är att jag och Tobbe är så starka tillsammans och att så länge vi har varandra så klarar vi allt. 
Jag är så oändligt tacksam över att det är just han som står vid min sida genom detta, att det är just hans hand jag krampaktigt tryckt genom alla dessa ultraljud, samtal, provtagningar, sömnlösa nätter och tuffa besked. Att han varit positiv och hållit hoppet uppe in i det sista och gett mig kraft när min egen tagit slut.

Och Smilla, vår älskade älskade kärleksfulla, kloka unge. Du är allt. ALLT ALLT ALLT. Du får mig att kunna andas och känna så mycket kärlek och tacksamhet till livet trots allt. En dag när du är stor nog ska vi berätta om din lillasyster Juni som blev en ängel innan ni hann träffas. Hon hade säkert varit en liten kopia av dig, följt ditt varje steg och sett upp till dig.
Du skulle ha blivit världens allra bästa storasyster. om livet bara velat annorlunda.
Nu blir det inte så.
Älskade Smillis. Dina pussar och kramar och bara närvaro får mig att ändå våga tro och hoppas att bortom detta mörker och kompakta sorg väntar en annan tid, en annan soluppgång på att få sprida sitt ljus över oss igen. Jag längtar dit, jag längtar så efter att få livet tillbaka och få börja leva igen.
Jag kommer alltid bära med mig sorgen och saknade av vad som hade kunnat bli och just nu är det svårt att se hur livet någonsin ska bli sig likt igen. det är som att marken jag står på har skakats till grunden.

Lilla Juni, du var så välkommen till oss, vi hade så mycket kärlek att ge dig, men det kommer du aldrig att få veta. det gör så ont i hjärtat att du i allra högsta lever där alldeles innanför huden på mig nu när jag skriver, du hör mina hjärtslag men snart är allt bara stilla och tomt och du är borta för alltid.
Jag kommer sakna att känna dina rörelser varje morgon när jag vaknar och dina buffar om kvällarna. min mage kommer vara så oändligt sorgligt tom utan dig. jag önskar att det fanns något jag kunde göra som ändrade allt. Jag önskar så förtvivlat att du skulle få vara frisk och komma till världen. att det fortfarande fanns hopp.
Men nu är det inte så.
Snart kommer jag hålla dig i mina armar för första och sista gången och bli tvungen att ta det svåraste farvälet jag någonsin tagit. 
Jag vill inte släppa taget om dig men jag måste och det krossar mig i bitar.