Phu. I onsdags fick jag känna på det här man hört om att känna sig otillräcklig och värdelös och inte kunna trösta sitt barn... Jag är inte van vid att Smillisen gråter och skriker, hon gnyr liksom bara när hon är hungrig eller vill ha mat eller uppburen, sen är hon en nöjd bebis. Men det här var något helt annat.
Det var hemskt att inte kunna få henne lugn, det var som att hon var trött men så fort hon var påväg att somna så blev hon vettskrämd och otröstlig.
Jag ville bara gråta med henne till slut för jag tyckte så synd om henne. Vilket jag också gjorde när hon äntligen somnat till. Ojojoj vilken känslostorm, den har jag väntat på kan jag ju säga . Allt har ju känts nästan "för lätt" hittills och jag har undrat när stormen skulle komma.
Men efter en lång varm dusch, lite hulkgråt i telefonen med mamma och pepp från Tobb om att jag inte ALLS är världens sämsta mamma (som min hjärna försökte lura i mig) så kunde vi mysa i soffan alla tre och Smilla var sitt lugnaste och mest harmoniska jag igen som om dagens alla sorger var som bortblåsta och ingenting hänt.
Älskade lilla gullis.



Hon är ju så söt, låg och höll mig i handen (fingret) som för att trösta och säga, det är bra nu mamma, jag mår ju bra nu ❤️