Kan inte fatta att detta är jag för drygt 2 månader sen. Jag hade verkligen den där magen? Och där i låg alltså Smilla hela tiden och växte och byggdes ihop till den lilla välskapta bebis som kom ut?
Det var hon hela tiden. Som vi längtade och väntade, tänk här hade vi ingen aning...
Innan hon kom gick jag liksom bara och försökte föreställa mig hur det skulle kännas att ha henne men sen, från den stunden hon kom var hon så självklar på nåt vis och fyllde ut en tom plats som jag inte ens visste fanns. Men den platsen var tydligen ledig och bara väntade på att fyllas ut av henne.
Just precis henne ❤️
Det är som att man går och undrar och klurar och  undrar och klurar och sen när man ser den lilla ungen så bara vet man plötsligt, "jamen där är du ju" och  då är det komplett omöjligt att nånsin gå tillbaka till det där gamla och göra det ogjort.