LILLA PLUTTEN

Älskar synen av dom här två, lilla pluttiskrutten myser i soffan med sin pappa innan hon ska gå och lägga sig. Till sin mammas stora separationsångest-förtvivlan (men också lite stolt förstås) så sover hon numera i egen säng. Vi lägger ner henne i spjälsängen och så ligger hon för det mesta vaken en timme eller så och ser sig omkring och filosoferar för sig själv innan hon somnar.

Tänk, i nästan 7 år var det ju "bara" jag och tobben i soffan ändå känns det nu oändligt tomt när den där lilla 7-veckors skrutten inte är inom synhåll. typ som att jag saknar en arm eller ett ben känns det.

Konstigt hur fort man vänjer sig.

Framåt morgonen brukar mamman inte kunna hålla sig längre utan flytta över lill-bebin till sig, på lagom sniffa-i-nacken-avstånd, dvs så nära det går.

Men jag menar, hallå, är det konstigt att man får abstinens från den här lilla punk-frillans ägare eller?