Men nu är det bara jag och magen. så helt ensam är jag ju inte. Jag vet inte om det är normalt men jag går liksom runt och pratar med henne som om hon redan fanns här ute?
"Mmm mammas lilla tjej, ska vi ta och äta lite, är du hungrig?"
Vi får hoppas att hon inte dröjer sig kvar maximal längd för då kanske jag hinner bli helt knäpp tills dess?
Min lilla tjej, jag är så nyfiken på dig. Min Vilda lilla bebis som kickar runt med full kraft. Hur ser du ut? Vem är du? Kommer jag känna det som att jag redan känner dig när vi ses? Och dom där små fossingarna som gräver bland mina revben, hur små är dom egentligen?
Det är så mycket jag undrar, men en sak vet jag och det är att du är så himla efterlängtad och kommer att älskas sönder av mig och din pappa < 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar