ONSDAGEN DEN 14 JANUARI 2015

Det datumet har nog etsat sig fast för all framtid i mig skulle jag tro. dagen då jag äntligen tog det där testet efter att ha haft magsmärtor i flera dagar så att jag inte kunnat stå rakt. efter att ha känt mig fly förbannad och ledsen och hopplös om vartannat i en vecka( sådär som man kan göra vid just den tiden i månaden).

efter att knappt kunnat ta mig ur sängen på morgonen och fått sjukskriva mig för att jag hade sån obehaglig mensvärk (trodde jag) och efter att ha legat i soffan och apatiskt tittat upp i taket och pratat med Lisa i telefonen i flera timmar om hur hopplöst allt kändes.

efter att hon inte kände igen sättet jag pratade på, visst att jag kan vara känslosam och så men det här var något annat tyckte hon.

"Nä nu går du och köper ett test".

Så till slut gick jag och köpte ett, mest för att bevisa att det inte var så. för det var jag ju alldeles helt absolut tvärsäker på att det inte var. nejnej sånt där tar ju flera år att få till, om man ens kan? och jag var ju bara lite nere pga pms och att vi just fått reda på att jobbet kanske skulle få lov att lägga ner. det var ju bara det. ju. imorgon skulle säkert allt vara som vanligt igen.

Vem hade kunnat tro att allt, precis allt skulle ändras bara några timmar senare den där dagen? och att det aldrig skulle bli bara som vanligt igen.

Det fanns inte ens i min hjärna att magondet kunde vara någonting BRA. någonting så fantastiskt och gaaaaalet stort som detta när texten "gravid" dök upp. jag var tvungen att bända mig fast i dörrkarmen för att inte svimma.

Sen betedde jag mig som en komplett galen person (utan att gå in på detaljer) timmarna tills Tobben äntligen kom hem från jobbet och jag fick dela den största nyheten man kanske kan ge någon. 

Blir redan nostalgisk när jag ser den här bilden som jag tog dagen efter, med rödsvullna ögon efter att ha suttit uppe i soffan klarvaken prick hela natten med en miljon tankar i huvudet. efter att ha gråtit hysteriskt av CHOCK och glädje och lyckoströmmar och enorma overklighetskänslor.
Testen ligger till och med kvar på toabordet :´) minns att jag inte vågade slita blicken från texten för att jag var så rädd att det skulle försvinna och visa sig aldrig ha hänt då.


5 månader sen är det idag. 5 månader sen vi fick veta att du finns. I tanken har vi hunnit gå igenom allt tusen gånger om och klurat på hur allting kommer bli när du kommer, men jag antar att vi ändå inte har en aning, din pappa och jag. det blir ju sällan som man tänker sig, men jag vet att vi fixar det tillsammans och jag tror att vi kommer att bli en stark liten trio vi tre.
Jag är så peppad på att få bli din mamma.
Tänk att om drygt 3 månader nu så är du här!
Vi längtar så mycket efter dig, fina lilla Smillis/Tuvis/Vildis. Du är så himla välkommen så du anar inte, vår lilla tjej.