Denna bilden säger allt just nu.

imorse när väckarklockan ringde kl 05:00 började jag dagen med dom ljuvliga orden: 

äh fy faa-fan det kan inte vara sant! 

Råkade då även väcka Tobben med mitt fullkomligt ljuva morgonhumör och när han såg hur trött jag var erbjöd han sig att gå upp med mig och göra mig sällskap. sympatiskt, men sjukt onödigt på sin lediga dag.

Stapplade iväg till tåget med ögonen halvt på glänt fortfarande och när jag skulle byta till tunnelbana på centralen måste jag ha gått på första bästa likt en zombi för en kvart senare upptäcker jag att jag hamnat i fel ende stan. *GRATTIS KLANT*

Jag har alltså pendlat samma väg i snart 2 år och lyckades imorse åka bort mig. är man trött då eller? fick rusa ur vagnen, rusa över till nästa perrong och åka hela vägen tillbaka och börja om igen. 

Nä, denna morgon går inte till världshistorien som den bästa i mitt liv kan jag säga utan vidare analys, milt uttryckt.

Blev så jäkla trött på mig själv! Hallå hjärnan, var är du?!

Blev sen tvungen att jobba över en timme nu ikväll också på grund av inget folk kvar på jobbet men massivt med jobb kvar att göra.

.....................................

ska bära med mig magen ut på en kvällspromenad i det lilla solskenet nu iallafall 

och fokusera på världens bästa lilla person och glädjespridare som hejar på där inne.

och sen somna i en liten hög nånstans.

förhoppningsvis lyckas jag pricka sängen.