Det finns stunder när man helst inte riktigt vill synas. ännu mindre fastna på bild. en av dom stunderna är när jag är ute och springer. högröd och svettig som en hel armé. Så när någon cyklar ikapp mig med en fet kamera runt halsen och frågar om han får ta lite bilder för nåt reportage om " ett hälsosammare Kalmar 2010" kände jag mig aningens skeptisk.


ursäkta? jag?! det är inte biggest loser du menar, flåsade jag fram.
kom igen, du ser ju jätteproffsig ut!
skenet. huh. bedrar. huh. måste. huh. vara. kläderna. huh. klämde jag fram.


innan jag hann tänka var han i full gång med ljussättning och vinklar hit och dit.
men oj..eller...var ska jag göra av armarna...i sidan kanske...ska jag se sportig ut, le eller sammanbiten.... faaaan vad jag svettas! for det genom skallen. blixt blixt blixt.
spring förbi en gång till. och en till. och en till. förbipasserande glodde storögt och måste ha trott att jag led av något slags tvångssyndrom. speciellt eftersom herr fotograf kröp runt i diket för att få rätt vinkel och inte syntes till.


Synd att pulsen dunkade för högt i öronen för att urskilja vart han sa att dessa bilder kommer att hamna. jösses.

Hang With Me

//Robyn