.
Min cykel har en tendens att få punka med jämna mellanrum. täta mellanrum. när jag bodde hemma skyllde jag på att trottoarkanterna var för vassa och att jag skulle missa en massa dyrbar tid om jag skulle behöva kliva av i varje gupp. "Nu igen?!" suckade min stackars pappa men drog snällt fram verktygslådan för fyrtioelfte gången.


Nu bor jag i Kalmar och lik förbannat får min cykel fortfarande punka alldeles för ofta och jag skyller allt på att det är så mycket krossade vinflaskor i den här stan. "Nu igen?!" suckar min snälla Tobbe och drar fram verktygen för fyrtiotolfte gången.

.

Ja. och nu har den gått sönder igen. surprise, surprise. Men med en bortrest Tobbe och ingen pappa i närheten står min cykel och samlar damm ute på gården och ser trött ut.

Så imorse i all hast och stress med jackan vidöppen och en halv macka i handen sprang jag ut och tänkte att jag kunde låna en herrcykeln. HUr svårt kan det vara liksom?

SÅ jäkla svårt ska jag berätta för er. näradödenupplevelse-svårt.

Vilken idiot har bestämt att sadeln ska sitta skyhögt och styret nere vid marken så att rumpan putar rakt upp i himlen? Det måste ju vara för att gående ska ha något att skratta åt.
Och inte nog med det, dessutom ska man undertiden försöka hålla balansen i denna, minst sagt, onaturliga ställning och se sig om över vägen.
Det GÅR inte! Inte om man heter Michaela Andersson och har svårt att ta sig över en trafikerad gata som det är, på sina egna ben.

Nej, som sagt helt onatrulig ställning att sitta i, inte skönt nånstans. det kan ju inte finnas en människa, med alla kroppsdelar på rätt ställe, som faktiskt tycker att det är bekvämt. med rumpan i vädret på det där viset.

Nej, ingen vidare Joy Ride där inte.

Ska bli nåt åka av hedanefter blir det nog till att
plocka fram verktygslådan själv den här gången.
Hur svårt kan det vara liksom?

Fortsättning följer....

.