Jag ringde min kära mamma idag. hon var på promenad. ute på isen. ensam. utan så mycket som en isdubbe i sällskap.

- Men är det verkligen så bra att gå omkring ensam på isen när det töar mamma?
- Njae, men man måste ju leva lite farligt ibland också eller hur?

- Ja jo kanske, men du har väl isdubbar med dig?
- Isdubbar? nej nej, jag har en färgglad halsduk att slänga upp! så det syns på långt håll vart jag ramlat i menar jag.

- Aha men det låter ju jätte... fiffigt. du har en halsduk, åh. vad lugn jag blir.
- Gud nu börjar det knaka! Michaela nu är jag rädd! jag är mitt ute på sjön, vad ska jag göra?

- Herre gud mamma vad ska jag göra? springa in mot land känns väl som prio ett? eller springa kanske inte är så bra förresten? Grips inte av panik, långa djupa andetag. andas.

- det finns ingen tid, nu knakar det verkligen jättemycket. jag får panik! måste lägga på! Ahhh det sipprar upp vatten överallt!! jag skickar ett mess senare. om jag överlever!
- Mamma du....
- klick -
....skrämmer mig...