I nästan tre veckors tid har jag vandrat runt i koma. sovit sovit sovit. varit okontaktbar och liksom haft som en tjock fet mur mellan mig och omvärlden. I tre veckor har jag pendlat mellan att sova, sova på föreläsningen, sova middag, sova eftermiddag för att till slut äntligen få gå och lägga mig och sova för natten. varierande. verkligen. extremt rolig människa att umgås med.

Nu när jag äntligen fått läkartid och skrivit ner symptomen på alla mina krämpor är det nästan som att dem aldrig existerat.
det är som att någon plötsligt tänt ljuset i tunneln, tystat bruset i öronen, stillat mitt snurriga, dunkande huvud och väckt mig från dem döda. zombin lever! jag gör verkligen det.

- Micha, vad har hänt? Du är liksom närvarande igen! titta! du reagerar till och med på tilltal!!

Ja jag antar att dvalaperioden är över för den här gången.

.