HOLA-BALOOBA VECKA 32!!!! 
8:E MÅNADEN!!!

Crazy bananas! JAG ÄR I 8:E MÅNADEN!!! Det låter så stort ju! som någon som snart ska föda barn! Snart! Så så svårt för min hjärna att ta in. Ibland när jag ser en bild på en liten bebis så är det något som slår an inom mig, wow. jag ska få vara med om allt det här magiskt stora som det knappt finns ord för igen. på rätt sätt den här gången. packa en bb-väska med små bebiskläder och få ta med vår bebis hem. hem till vår lilla flock! 
Det är svårt att hålla tårarna borta då och tacksamheten bara sköljer över mig som en stor fet våg. det här senaste året alltså... jag har nog fortfarande inte riktigt tagit in allt.
Idag var jag hos barnmorskan, det var en vikarie den här gången och hon sa att "jag läste vad du varit med om... hur känns allt nu?" Ja herre gud, hur känns allt. ibland känns hela resan med Juni som under en annan livstid, och på ett sätt bränner tårarna när jag tänker på det och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på det. kommer det någonsin göra det undrar jag? men det är med ett lugn jag tänker på det nu. och en känsla av att allt är så som det ska. 
det finns något att lära av allt man går igenom.

Vi gav oss hän i sorgen, jag skrev, skrek, grät och grät och grät, pratade, läste, tillät allt, allt att kännas precis så fruktansvärt som det var. jag höll aldrig tillbaka utan djupdök i sorgen och jag tror att det är enda sättet att läka och tids nog acceptera. Juni kommer alltid att vara en del av vår familjs historia och inget som ska smusslas undan eller inte pratas om. Smilla och lillasyster i magen ska veta om sin ängla-syster som blev så sjuk när hon låg i mammas mage att hon inte kunde komma till oss, men att hon vakar över oss från sitt moln i himlen.

Älskade mage. tänk att det ligger en liten mini-Smilla där i som kommer fylla ut mitt hjärta ÄNNU mer? hur är det ens möjligt? är det de?! Smilla är ju liksom allt! Min stora självklara kärlek.
Men jag antar att det där löser sig det med på nåt fiffigt sätt.

Lillasyster är nu närmre 40 cm och väger ca 1,8 kg. och det börjar verkligen kännas nu! Sjukt att gå runt med en två-mjölkpakets-tung-bebis mitt på kroppen! kroppen är verkligen fantastisk på så många vis.

Jag har senaste tiden känt mig rätt säker på att hon vänt på sig och ligger med huvudet neråt eftersom det sparkas och levs om rätt bra uppe vid revbenen. Jag tycker det känns skillnad på hur moderkakan ligger den här gången, Smilla låg ju så nära min ryggrad och växte med moderkakan framför, den här gången är det tvärtom och det känns att bebisen ligger väldigt ytligt och nära inpå huden. det gör nästan ont när hon bökar runt med lill-rumpan ut i vädret och ryggen som putar ut med jämna mellanrum. men så jäkla coolt.

Hur som helst så kände barnmorskan helt riktigt att hon ligger startklar med huvudet långt ner och ryggen utåt väldigt ytligt. magen ligger fortfarande mitt på prick på normal-kurvan i tillväxt, och blodtrycket var lågt och bra.

Tipptopp alltså! Magiskt. känner mig jämt upplyft när jag går därifrån. 
Min starka lilla tjej, stanna där inne några veckor till är du snäll så ses vi snart, snart < 3
Vi längtar efter dig alla tre!

Imorgon jobbar jag och kulan vår sista dag! 

*Ahhhhhhhhhhhhhhhhh*

Så konstigt men samtidigt SÅ peppad på semester.

På lördag sticker vi till Alvesta i en vecka och enligt väderprognosen blir det till att vala ner sig i nån slags bikini all week long :D

Kan man få en bättre start på semestern?

VECKA 31

Börjar verkligen likna en höggravid person nu! Inte konstigt när lillasyster mäter 37 cm och väger ca 1,7 kg. så coolt! 1 vecka kvar att jobba och imorgon går vi in i 8:e månaden. wehooooo!

och jag fattar fortfarande ingenting.
Får ibland panik när jag inser att det bara är VECKOR kvar innan hon kommer. och vi har inte tagit tag i någonting. Nej, efter vår Växjö-trip blir det till att börja dra upp grejer från förrådet, fixa sängplats och göra så att vår nya lilla familjemedlem känner sig välkommen.

Jag mår fortfarande bra, inga krämpor förutom tröttheten som slår till lite när som, eller lägger sig som ett töcken över vissa dagar. Så himla peppad på ledighet nu!

VECKA 30 MED VÅR LILLA SOLUPPGÅNG

Den här veckan gick vi alltså från 20-nånting till 30-NÅNTING, ett stort steg i gravidresan alltså. herre gud, 30. sista trimestern! hur hamnade vi här? Samtidigt som det känns som i ett annat liv nästan som jag den där kalla decembermorgonen fick två magiska streck på stickan. 

Jag minns att jag köpte den här kjolen på rean redan i januari, när allt fortfarande var väldigt ovisst och nytt och tiden kröp fram, men jag hade en så stark målbild att få svepa fram i den en varm sommardag med magen i vädret. Jag ville så så så gärna. Nu är jag där. Måste verkligen stanna upp och ta in allt stort emellanåt och då får jag jämt tårar i ögonen.

Från att ha känt mig on-top-of-the-world-typ i några veckor så har energin störtdykt denna vecka och vid 18 på kvällarna är jag så trött att benen knappt bär och hela kroppen skriker att jag ska lägga mig ner. SÅ TRÖTT. märker även att det blir svårare att koncentrera sig på jobbet, det känns mer och mer oviktigt och tankarna flyger hellre iväg till när man egentligen ska packa den där bb-väskan, om vi ska gå nån profylax denna gång eller ej, vad vi behöver införskaffa och storheten i att JAG SNART SKA FÅ FÖDA ETT BARN IGEN! vår älskade lilla unge. hur det kommer kännas att få upp ett levande, varmt barn på bröstet....

Ja lite så. men nu är det bara två veckor kvar att jobba sen får jag äntligen tid att gå in i hela den magiska bubblan och hänge mig åt dessa tankar lite mer.

Även illamåendet har gjort sig påmint denna vecka. tror kanske att värmeböljan bidragit lite till det + att hon börjar bli stor och trycker på allt som hon tycker är i vägen där inne.



Galet att hon nu är 36 cm lång och väger ca 1,6 kg!

I tisdags var vi hos barnmorskan och allt såg tipptopp ut! Magen ligger prick på medelkurvan precis som med Smilla och barnmorskan sa att jag tar hand om oss båda bra :-) 
Mitt järnvärde hade ökat lite sen sist *JIPPI* så alla bladgrönsaker + duroferonet har väl gjort sitt, blodsocker och blodtryck var också bra. skönt att veta att denna ibland, extrema trötthet bara beror på graviditeten i sig och är helt normal. 
Lillasysters hjärta dundrade på hur fint som helst < 3 bästa bästa ljudet! Min lilla tjej där inne, du är fantastisk < 3

Imorgon går vi in i vecka 31, tjoho!

IDAG FÖR ETT ÅR SEN

Imorgon fyller jag år igen och för prick ett år sen låg ett annat litet frö i min mage, men det skulle vi få veta först några dagar senare, världens bästa födelsedags present, lilla Juni, du fick namn efter månaden vi fick veta att du fanns i mig, den där tiden när lycka fortfarande var stor.
Tänk, så lite vi visste då, om det helvete som väntade, hur den där stora lyckan skulle raseras till ett sånt totalt mörker, men det skulle vi bli varse först flera månader senare.
Jag får fortfarande en klump i halsen och svårt att andas när jag tänker på all den grymhet som lurade där framme. Alla moment vi blev tvungna att kämpa oss igenom. Alla beslut, all väntan, all ovisshet, allt desperat hopp vi höll oss i som en livboj.
Jag ryser när jag ser bilder från förra sommaren, tiden innan, när allting fortfarande låg framför oss.... Det är en himla tur att vi inte vet i förväg vilka svårigheter och sorger som väntar längs vår väg.
Då hade jag helt gett upp och tänk att det där klarar jag aldrig, aldrig nånsin av, jag gör det bara inte.

Tänk, att livet kan rymma så oändligt många tårar utan slut, av sorg och smärta och av glädje och lycka, från de nattsvartaste av dalar till de ljusaste av toppar, parallellt med varandra och under så kort tid. Mitt 31-åriga år har varit en tid av allt det. Djup och skär smärta som slet i varje cell, vild panik, sorg, meningslöshet, saknad... men också ett uppvaknande och så många nya lärdomar om mig själv och livet som jag inte vill vara utan. och sist en otrolig tacksamhet och lycka och en övertygelse mer än än nånsin om att det finns nånting större som guidar oss när vi tror att livet tagit slut. 
När vi desperat famlar i mörker så finns det en väg ut. Livet kom tillbaka.

Smilla brukar peka upp i himlen och säga "titta mamma, där uppe på molnet bor Juni". Vår kloka unge.
Vi fick en andra chans med just det här lilla livet i magen (som inte är så litet längre) och jag kunde inte vara mer tacksam. Allt det vackra vi har, all kärlek och styrka och inte minst en kropp som bara kämpar på.

Du är något alldeles speciellt, utvald av din syster i himlen, det är jag säker på. Du kom i en tid av mörker och spred ditt ljus mer än du kan ana.
Och jag längtar så efter den dagen då jag äntligen får hålla dig i mina armar, du är så välkommen till oss min unge < 3




- vecka 29 -