HEJJA HEJJA - VECKA 23

En bild från förra helgens värmebölja straxt innan vi entrade vecka 23.

Idag är vi på den 23:e veckans sista dag och imorgon går vi in i vecka 24 jag och kulan. full fart mot vecka 25 alltså, och då är det ju inte långt till vecka 30 och då är man ju typ höggravid!!! hjälp vad fort det går. får panik redan nu för jag älskar ju det här, jag älskar min mage, jag älskar alla sparkar och rörelser, att aldrig vara ensam, känslan av att bygga en annan person, det är så speciellt.
Nåja, sakta i backarna, en dag i taget och tillbaka till vecka 23 :)

Det känns kanske som att den här enorma tillväxten som varit senaste veckorna stabiliserat sig lite lite? den här månaden har jag varje morgon känt det som att magen expanderat ett snäpp för varje natt som gått. den där konstanta varg-hungern har i alla fall lagt sig lite och sänkts till lite mer normala nivåer vilket känns skönt. 
Den här veckan har gått i yoghurtens tecken, naturell fet yoghurt med honung och lite pumpakärnor på *drömmarnas dröm* skulle kunna äta till frukost, lunch och middag *dräggel*
Måste va kalciumet kroppen vill åt?

Har i övrigt känt mig lite yr och illamående igen på jobbet på morgnarna, men inte ALLS på såna nivåer som de var de första 3 månaderna, inte alls. och det har gått över så fort jag fått i mig min älskade yoghurt haha. 

Humöret kan verkligen svänga SNABBT, från energisk till helt dränerad, från att studsa på moln till att känna mig helt värdelös. Förra helgen var en riktig gråt-kavalkad och jag kände mig helt under ytan, men sen dess har det mest gått uppåt som tur är. skönt. jag har så lätt att slå på mig själv när jag mår så och det är ju ingen trevlig känsla som leder till någonting gott.
Annars mår jag fint. vill bara klappa på magen helahela tiden. Lillasyster gillar verkligen att göra volter där inne, det är en sån sjuk känsla när man sitter på jobbet och samtidigt känner hur det hissnar i magen och att nån verkligen SNURRAR RUNT. Helt magiskt, dock svårt att koncentrera sig på det man ska, allt annat känns oviktigt.

MEN. nog om mig. lillasyster då?
Hon är nu ca 27 cm lång och väger 0,5 kg. Det känns verkligen att det är en liten tyngd i magen nu. tänk, ett halvt mjölkpaket!
Dom kommande veckorna ska hon alltså lägga på sig ca 3 hela kilo. wow. 



Vinkar ut vecka 23 med den här bilden och kliver vi in i nästa :)

HÄR SPRINGER JAG...

MED EN DOTTER I HANDEN, OCH EN I MAGEN.

Ibland bara väller alla känslorna över mig med sån enorm knock-out-kraft.
Tänk att jag nu är här, med världens finaste lilla busunge vid min sida, håller hennes lilla hand i min och får lyssna till alla hennes funderingar, och alldeles innanför huden sprattlar och växer en till dotter och väntar på att få ta över mitt hjärta även hon. Det är så mäktigt.
Det är så stort!
För ett halvår sen var jag på min absolut mörkaste plats i livet och jag hade svårt att se hur allt nånsin skulle kännas bra eller ens hanterbart igen. Hur skulle livet kunna fortsätta?
Och nu är jag här, fylld med tacksamhet. 
Sorgen och alla känslor bär jag alltid med mig, den finns liksom med i allt jag gör, i hela mitt väsen.
jag kommer aldrig, aldrig nånsin att glömma.
Ibland när himlen är som blåast ser jag upp och tänker att du strålar ner på oss. Du är alltid nära. jag känner ditt ljus.

Jag är så oändligt tacksam över allt det här stora. jag måste bara stanna upp, andas och ta in allt emellanåt. Livet är för jäkla vackert ändå!



Glädjespridaren nummer 1!

PREGGOVECKA NUMMER 21

Hej hej, vecka 20 + !
Nu är vi inne i andra halvlek och det sprattlas och levs om varje dag. Ibland när jag böjer mig ner så är det som att något spjärnar emot där inne och jag blir lika förvånad varje gång. Det är ju inte bara något utan liksom NÅGON :P 
Älskar att känna hur hon rör sig där inne, finns inget mysigare tycker jag. Vi får väl se hur mysigt jag tycker det är i v 35 sen, hehe, återkommer med det.

Magen spurtar och spurtar och jag älskar att den syns och är så stor, jag känner liksom hur jag går lite rakare i ryggen, med lite stoltare hållning och vill att alla ska se.Tänk att jag bär vår bebis och Smillas lillasyster där inne liksom! Vår fjärde familjemedlem!
Så jäkla coolt.
Ibland får jag dock liiiite panik och undrar vart det ska sluta...? Med Smilla var jag såhär stor i typ v 28-30-nånting? 
Men jag motar bort den tanken och njuter för fulla muggar av magen, jag litar på kroppen, den är fantastisk och växer precis så mycket som den behöver :-)
Rensade ut garderoben i helgen och tog bort allt som inte längre passar min växande mage, så förhoppningsvis blir det nu lite mindre hår-slit och panik-grävande på morgonen.

Hur stor är hon nu då undrar man ju?
håll i er nu, hon är cirka 24 cm lång och 360 gram "tung". imponerande va?

Annars mår jag bra, kroppen är snäll mot mig även denna gång såhär långt och jag njuter av mina kvällspromenader och att känna kroppen röra sig lätt fortfarande. Har hittat tillbaka till mina gamla gravid-yogapass på youtube som jag körde med Smilla i magen :') SÅ nostalgiskt. 
Dock lite mindre harmoniskt nu med en 2,5 årig-med-stjälpare som älskar att vara med och klänga på sin mammas rygg och förväxlar stående hunden med en rutschkana. well haha, livet.

Imorgon: vecka...22!!!! :-D :-D 

NÄR HALVA TIDEN GÅTT

Nu har över halva graviditeten passerat. det känns helt overkligt att skriva. samtidigt som det känns som att jag varit gravid i en evighet, vilket jag ju har när jag tänker efter (jag räknade ut att de senaste 11 månaderna så har jag mått illa i 6 hela månader, tänk er ett halvårs magsjuka).
Att passera den där veckan, den där dagen när jag var tvungen att göra det ofattbara och avbryta graviditeten sist har väckt så många känslor inom mig.
På ett sätt känner jag en enorm seger, som en revansch i sig att vi nu kommit längre, och att allt fortfarande verkar gå så bra. En oändligt stor tacksamhet och lättnad. Men samtidigt har det väckt en storm av sorg till liv igen. jag hade nog inte tänkt att det skulle bli så.
Sorgen har legat i vila ett tag nu. men det är väl så den jobbar. den stormar och sliter och vilar och pyttsar ut lite när man minst anar.
När vi var på rutinultraljudet i veckan och fick se hur stor och fin vår tjej blivit så kände jag mig samtidigt så ofantligt sorgsen. Tänk att du också blev sådär stor, en halvfärdig bebis, och att vi var tvungen att ta beslutet att då, så sent, avbryta. Du som såg så välskapt och frisk ut. Du som sprattlade och var så levande inuti mig precis som din lillasyster nu är.
Det är SÅ ofattbart. det är så fel. ändå var vi tvungna att göra precis det. tro mig, det finns ingen människa på denna jord som skulle gå igenom det helvetet om det inte var för att det var det enda alternativet.
Vi greppade efter halmstrån och solskenshistorier enda tills vi fick beskedet svart på vitt. det finaste vi kunde göra för Juni var att bespara henne ett mycket kort liv av lidande om ens något liv alls. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

Ibland kan jag snudda vid den där känslan, den där fullkomligt vilda paniken och rädslan som skenade inuti, känslan av att vara fast i min kropp, inte kunna fly, inte kunna kliva ut och få distans, inte kunna trycka på stopp, inte kunna ta ett enda andetag utan att ständigt vara mitt i det. Hon var ju i mig, allt var i mig, vi var ett.
Konflikten mellan kroppen och hjärnan. Hur kroppen med full kraft stretade emot, ville behålla, ville skydda till varje pris, ville övertyga hjärnan om vilket vansinne detta var.
Jag älskade ju det här lilla livet!

Jag minns hur jag fysiskt fick tvinga mig in i förlossningsrummet. hur mina ben ville springa åt ett helt annat håll. hur vansinnigt fel allt var. och så den där förlamande skräcken.
Hur går man igenom en förlossning och möter en smärta helt utan mening, helt utan mål. Ett slut som skulle ha varit en början. en smärta som leder in ett ännu större mörker och en tomhet så påtaglig i varje cell i ens kropp.
En fysisk saknad som inte går att beskriva om man inte upplevt den. en mage utan sparkar. nyss var du där. och sen blev allt så smärtsamt stilla. från en sekund till en annan. inget barnskrik. ingen bebis på bröstet. ingen flagga i topp. bara tomhet, tystnad. ett omänskligt farväl. packa ihop och åka hem. hem till livet där inget längre känns som innan. hem till ett långt och tufft sorgearbete.

Det är som att mitt sorgepussel består av 100 olika bitar sorg att bearbeta, en bit i taget, och än är inte alla bitar på plats. det får ta sin tid.





Dessa vita små mini-fjädrar fortsätter att dyka upp lite överallt var och varannan dag nu, en liten hälsning från Juni < 3