Igår var vi på mitt jobb och hälsade på. Så himla konstig känsla att komma dragande på vagn i stället för mage och entra byggnaden. Smillisen vaknade upp av att 10 pers stog och tokstirrade på henne men hon blev inte rädd inte utan började skratta direkt och älskade uppmärksamheten. 

När det var dags för julbord nere i matsalen tog det däremot stopp, det var så trångt och varmt och högljutt så Smilli sa till högt och bestämt att där ville hon inte vara så mamman blev lite svettig och tråcklade sig ut med skrikande bebi på ena armen och dragandes på vagn i andra, mötte VD:n som konstaterade att herre gud ni behöver ju lugn och ro ni två, kom och sätt er på mitt kontor. Så satt hon upp en lapp på dörren "stör ej, amning pågår". Haha. Vilken räddare i nöden.

Räddare i nöden var även morfarn som skjutsade oss fram och tillbaka för att slippa tunnelbaneåk och fredagsstressen på centralen. 

Ja jösses, SÅ skönt att hoppa i mjukisarna när vi kom hem. Det tog inte många minuter innan plutten sov som en stock (och mamman).