ANALYSHJÄRNAN CHECKAR IN

Min finaste Beccilichi mötte upp mig efter jobbet igår med vin, pizza och godis och så gick vi hem till mig, tände dom berömda 100 ljusen och mös medan evighetsregnet smattrade mot rutan i vanlig ordning. Det är så fint det här med äkta vänskap, även fast man inte setts på ett tag så är det som att tiden stått stilla därimellan och man tar liksom bara vid där man slutat som den mest naturliga sak i världen.
Är så himla glad att vi nu bara bor 20 minuter ifrån varandra och kan ses ofta, lite som förr.
Slutade med att vi låg och garvade i soffan medan vi kollade på gamla bilder från en förgången tid och pratade urminnes minnen. Åhå. får alltid nåt slags hugg nånstans i hjärttrakten av sånt där, när man inser att tiden går alldeles på tok för fort och att tiderna förändras. samtidigt är det bra att en del saker ändras. såklart.
Känner mig så kluven i det där. liksom om 10 år ser jag tillbaka på det som är NU och tänker att satan i gatan vad tiden gått.... så jag måste ju liksom njuta ORDENTLIGT, varje sekund? och hur gör man det då när dagarna mest består av att vara trött-jobba-ha huvudvärk-äta-och sova? va?
fast det här med att gå runt och tänka på hur mycket man måste njuta och *leva i nuet* hela jäkla tiden kan ju också bli rätt stressande tänker jag.

har alltid tyckt att det är enklare att njuta av saker i minnet, när dom redan hänt, då kan jag liksom se tillbaka och njuta mer avslappnat och slippa den där hysterikänslan som infinner sig när man är mitt uppe i något fantastiskt som man vet alldeles snart är förbi för ALL tid och aldrig aldrig kommer igen. blir känslosam av ordet aldrig, det är så länge. fast å andra sidan, vad blir jag inte känslosam av? det här med att *ta vara på allt*, hur vet man att man gör det? vem är jag? vem är du? levande charader?
Hu. kan tänka mig *galen* på detta. som på så mycket annat. har svårt att acceptera att en del saker aldrig kommer igen och att livet inte består av en massa parallella spår som man kan pausa och *hoppa emellan* när man känner för det utan att det är kronologisk ordning som gäller. en sak tar slut och en annan tar vid.
Nåja. 

Vi kom i allafall fram till att det var 7 år(!) sen som vi var nyutgångna efter 12 år i skolan, fria och bussade ner till Bordeaux och jobbade oss skitiga på en stor vingård om dagarna och dansade oss snurriga och lyckliga på kvällarna. Jag minns så väl hur jag kände då, som att ALLT var möjligt och hela livet var ett äventyr, det fanns inget stopp. de där bubblande naiva härliga känslan. nej nu måste jag sluta, än är jag inte 80. men om ett ögonblick. eller två. *kallsvettning*
Jösses. Jag kan då konsten att tänka. lite. för. mycket.

Godnatt 
// Filosofen :-)