Jag fick ett ryck att kapa av håret lite idag, 

och när jag får något sånt på hjärnan kan jag inte vänta,

utam vill jag görat här och nu på en gång.

Så när jag väl stog där i badrummet med saxen i handen så slog det mig att jag kanske ändå borde dubbelkolla med nån först, nån klok människa, så att det inte bara var i min hjärna det kändes som en bra idé.

och vem vet bäst i såna situationer om inte ens mamma?

Det blev inge hårkapande idag med min trubbiga kökssax.
det där får nog någon som åtminstone äger en otrubbig sax pyssla med i stället.