.
Det är som att man inte får ha hur kul som helst utan att råka ut för ett litet straff efteråt.
för att jämna ut liksom. Vrålförkyld med slemhosta och en kran till näsa har jag rehabiliterat en vecka i Växjö utan att lyfta ett finger. sol och hetta som aldrig förr och med pussar och kramar i överflöd.
i sådana lägen kan man faktiskt leva med en rinnande näsa.

Nu är jag tillbaks i Kalmar för att packa ihop min lilla lya och som vanligt tar jag tid på mig när jag packar. varje litet kort och kluddig lapp ska vändas och vridas på och sen blir jag sittandes en liten evighet och filosoferar över alla gamla minnen.
jag gillar inte när alla kort är borta och de vita väggarna lyser mot än. det känns så kallt. och opersonligt. lite som ett hotellrum.
inget kludd och krusidull så långt ögat kan nå.
.