0925

Ett år har gått. 
Ett år av mer sorg och djup smärta än jag någonsin tidigare upplevt. Ett år sen det svåraste farvälet jag någonsin behövt ta, att släppa taget om din lilla lilla hand. 
Att lämna dig och själv gå vidare.
Samtidigt ett år av så oändligt mycket kärlek, tacksamhet och lycka. Över en ny graviditet. En ny chans. Ja över livet!
Ett år. Helt ofattbart. mycket känns såhär efteråt som en overklig dimma. andra saker är fortfarande helt smärtsamt glasklara. Fortfarande bränner det inombords av sorg och ilska när jag tänker på att vi aldrig fick en chans tillsammans. Att det inte fanns något vi kunde göra. Att du inte fick vara frisk utan togs ifrån oss.
Den känslan får jag lära mig att leva med för resten av mitt liv.
Jag kommer aldrig att glömma. Men att jag nu, ett år senare, sitter med den mest ljuvliga lilla 2-veckors bebisen i min famn och att hon är frisk! och lever! och mår bra! Att vi faktiskt kom i mål tillslut! Det är bara...för stort att ens ta in just nu.
Livet alltså. så lite vi vet. så lite vi kan kontrollera. djupa dalar och magiska toppar, och allt därimellan.

DET FANNS ETT SLUT PÅ GRAVIDITETEN OCH EN NY BÖRJAN



Den 11:e september, 16 långa dagar efter beräknat datum så kom hon äntligen, vår älskade, efterlängtade Alba. så ljuvlig och värd all väntan i världen. Vägen till dig var krokig och känslosam och jag har svårt att förstå att du faktiskt ligger här i min famn nu, livs levande och helt heeeelt underbar. Det är som att ju mer jag ser in i dina nyfikna ögon och för varje timme som går så blir jag mer och mer kär. Du ger mig som små kolsyrebubblor i hela kroppen - så känns det när jag ser på dig!



Tänk, än en gång har vi fått världens finaste dotter, som jag älskar den här lilla mini-människan redan < 3

VECKA 42 FOREVER GRAVID

Här har ni mig - det eviga preggot!
Är på riktigt chockad över att ha gått över så här mycket. Vi skulle ju ha en två-veckors bebis vid det här laget? Har jag inte varit gravid länge nog nu?
Nej jag kan inte förstå varför hon aldrig vill komma.
I tisdags var jag på ultraljud för att se att allt fortfarande är bra där inne i livmoderns värld och det var det. Barnmorskan sa åt mig att inte ge upp hoppet, det kan hända preciiiiiiis när som helst. jo tjena. jag börjar bli mer och mer inställd på att det blir till att tvinga ut den här lilla tjejen på medicinsk väg nästa vecka... 
Envisa unge!

Fördriver dagarna med långa promenader, förtidsröstning och igår var jag hemma hos en fin granne och blev bjuden på fika i stora lass. små hållpunkter varje dag. Idag var Smilla ledig från förskolan och fick följa med till barnmorskan. Jag berättade om att jag för varje dag som går blir mer och mer orolig för att någonting ska hinna gå fel nu när vi är så ruskigt nära. var tvungen att gråta en skvätt och hon lugnade mig med att säga att det är heeeeeelt normalt att gå över tiden och att det inte är ett tecken på att något är fel. Lillasyster mår fint, måste hålla fokus på det och att vi snart snart ses nu. 

Mitt blodtryck var lite högt för första gången, men tror det berodde på mitt lilla break-down och att jag dragit Smilla i vagnen hela vägen dit. 

Men! Den stora happening-en var ändå att jag blev hinnsvept? eller hur man nu säger? hon gjorde en hinnsvepning och jag var visst öppen 2-3 cm. weiii. 
"Gå nu ut och powerwalka" sa barnmorskan åt mig, okej tänkte jag, nu jäklar, 9,7 km senare och jag känner... inte ett skit . såklart. denna unge är av det envisaste slaget helt klart.

Försöker förlika mig med att det blir igångsättning på tisdag. För det är sista dagen jag "får" vara preggo, sen kan det faktiskt bli negativt för oss båda. Så på tisdag gäller det, då åker vi inte från bb utan henne. så sjukt ändå. all denna väntan och otroliga längtan och nu ÄR det på riktigt bara dagar kvar. nästa helg HAR vi en bebis. då är hon här! vill bara gråta. vägen har varit lång, vägen till henne < 3

VECKA 41

PANG-PREGGO!

Jajamen, fortfarande med magen i vädret! 
Nu har jag snart gått en vecka över tiden och det står klart att lillasyster blir en september-bebis precis som sin storasyster. Känns ändå bra att ha dom "samlade" och september verkar ju vara min stora föda-barn-månad. för den här månaden måste hon väl ändå komma? eller...? börjar på allvar tro att det här är mitt normaltillstånd nu, Barba-mamma delux. 
Vi var SÅ säkra på att hon skulle komma förra helgen, jag kände mig pepp och redo, men bf-dagen kom....och gick... och sen dess känns allt bara mer och mer avlägset. som ett antiklimax som passerade och nu minskar chansen att hon kommer för varje timme som går. jag kan inte få in i hjärnan att det ju är precis tvärtom, vi kommer ju närmre och närmre, men nej...det känns som att hon kanske kommer framåt jul? om vi har tur?

Jag tror hon är av en annan sort än sin syster den här lilla tjejen, inte lika otålig och snabb med allt utan mer en lugn själ som tar sin tid. ska bli spännande att se om det stämmer när hon kommer ut. För NÅN gång måste hon väl ändå komma ut på rätt sida om mitt skinn?!
Smilla har pepp-talk med magen varje dag nu, säger med bestämd röst att nu får lillasyster komma för hon HAR VÄNTAT SÅ SÅ LÄNGE NU, och försöker locka med paket och gosedjur och att hon ska pussa och krama och visar napparna och filtarna som lillasyster ska få. men nej, inget händer.
Inga känningar. nada.

Jag och Tobbe GICK liksom in till stan i onsdags och åt lunch, 1,5 mil och jag kände absolut ingenting, inte ens en endaste liten sammandragning kunde kroppen bjuda på. så ja, jag tar det som ett tecken på att hon verkligen inte ÄR redo än.
Det är lite skrattretande för jag trodde att är det någonting jag lärt mig det här året så är det hur lite kontroll man har över livet, vi tror att vi kan styra och ställa och planera och kontrollera när mycket egentligen bara handlar om att go-with-the-flow och acceptera saker som dom är. och det här står ju helt utanför ens makt.
Jag ser det här med att gå över tiden som ytterligare en läxa i just det. att landa i tilliten till att hon kommer när tiden är helt rätt, när kroppen och själen är helt redo. Hade någon sagt till mig för 11 månader sen att jag nu skulle ha en frisk, levande, färdig bebis i min mage hade jag tänkt att låt mig gå över 3 veckor, skitsamma, det betyder ingenting i jämförelse. och så är det ju. det gäller bara att hålla fokus på det viktigaste - lillasyster mår bra och hon är påväg, så fort hon bara kan i sitt eget tempo.

Barnmorskan blev förvånad i tisdags när jag dök upp på vår tid som vi båda var så säkra på skulle ställas in. allt var fortfarande bra med mig och bebis och den här gången fick jag lyssna lite noggrannare när hon berättade hur planen ser ut för dom kommande 2 veckorna. På tisdag ska jag på ultraljud för att se att det finns tillräckligt med fostervatten, beräkna hur stor hon verkar vara och så att flödet i navelsträngen funkar fint fortfarande. så nu ligger mitt fokus på ultraljudet och att det ska bli kul att få se henne igen, om än på en skärm...
Sen blir det nytt barnmorskebesök på fredag och tid för igångsättning någon gång veckan efter det. Hoppas hoppas att allt sätter igång naturligt, vill inte gå igenom samma procedur som med förlossningen med Juni...det känns för makabert. 
Phu. barnmorskan lugnade mig med att säga att hon aldrig varit med om att en omföderska (som inte gått över tiden med första barnet) gått över så pass mycket med andra att det slutat med igångsättning. men avslutade också med att säga att jag kanske blir hennes första mamma som gör det....

Ja jösses. det här med att hon ska komma känns verkligen mer och mer avlägset från alla håll och kanter. Får väl se om jag står här och putar in i vecka 42 också. och vecka 45, 50 och 60...? ZzZzzzzz.....